Om kulturpolitiken i allmänhet och kulturutredningen i synnerhet

Det tog 35 år men nu finns äntligen förslag om nya kulturpolitiska mål! Mycket har hänt sedan 1970-talet. Den tidigare kulturutredningen var ett barn av sin tid. Det fanns vid tidpunkten en rädsla för kommersialism respektive en övertro på att dela upp det offentliga Sverige i många förvaltningar och myndigheter. Kulturutredningens förslag att öppna för sponsring, donationer och arv samt att dagens 24 myndigheter på kulturområdet i framtiden skall bli tre är steg i rätt riktning.

Det fanns också förhoppningar om att presentationen av utredningen om kulturpolitiken skulle sända en signal om att det nu är dags för en bred framtidsdiskussion. Så här långt har allt detta infriats. Den förväntade sågningen från vänsterhåll har med något marxistiskt undantag lyst med sin frånvaro. I grunden uppskattar nog alla resonemang snarare än verbal pajkastning.

Dagens kulturpolitik bygger på de grundsatser som slogs fast av Sveriges riksdag 1974. Det är anmärkningsvärt att så lång tid har gått utan att kulturpolitiken reformerats. Detta är otänkbart inom övriga politikområden. Vi moderater ser därför med stor tillfredsställelse att Alliansregeringen valt att påbörja ett reformarbete. Utredningens förslag ger möjlighet till en breddning av kulturbegreppet och ett lyft för kulturpolitiken i dess helhet. Verktygslådan måste förnyas i takt med omvärlden.

Kulturpolitiken har fram till idag präglats av en önskan att lyfta sektorns särart, vilket försvårat arbetet att skapa en bredare definition av kulturbegreppet. Dramatens nye chef Marie- Louise Ekman fick den retoriskt skruvade frågan vem det är mest synd om i Kultursverige. Hennes svar ”alla de som inte tycker att kultur är till för dem” bör stämma till eftertanke. Kulturen har alltför länge upplevts som exklusiv gentemot såväl medborgare som näringsliv. Att utveckla kulturskapandets sociala värde är en angelägen uppgift vid sidan av huvudansvaret för kvalitetssäkring i de centrala, nationella institutionerna. Detta underlättas av förslagen att stärka kulturen regionalt och lokalt till stöd för det nära samarbetet mellan kulturarbetare i den egna regionen, vilket också stöttas av den pågående satsningen på Skapande skola.

Det nuvarande kulturpolitiska landskapet bär en tydlig prägel av svenskt sjuttiotal där antalet råd, verk och kommittéer mångdubblades. Svenskt kulturliv lider av denna överbyråkratisering och de rationaliseringar som föreslås är nödvändiga. Genom att minska byråkratin frigörs resurser. Den moderata parollen ”Mer pengar till kulturen, mer kultur för pengarna” innefattar en förhoppning om att medborgarna efter fritt val ska vilja öka sitt kulturella deltagande.

Kultursektorn i Sverige omsätter omkring 60 miljarder årligen, uppdelat på 10 miljarder via statsbudgeten, 15 miljarder från kommun och landsting samt 35 miljarder från privatpersoner i form av avgifter. Sponsring, gåvor och donationer inbringar sammanlagt knappt en miljard kronor. Lösningen på kultursektorns ökade behov av pengar är inte i första hand kraftigt ökade statsbidrag. Vi skulle gärna se att arbetet på att stärka kulturens ställning i den politiska hierarkin markerades av ett miljardlyft utöver den ökning av kulturanslagen på 800 miljoner kronor som skett de senaste åren. Men som ekonomiskt ansvarstagande parti vet vi också att Sverige, utöver den globala finanskrisen, står inför stora utmaningar där allt färre skall försörja allt fler, vilket kommer att bli en prövning för vår generella välfärdspolitiska modell. Kulturen är en av de sektorer som aktivt måste söka efter kompletterande finansiering. Utredningens förslag att fortsätta satsningen på projektet ”Framtidens kultur” och öka utrymmet för extern finansiering i form av sponsring, gåvor och arv är nödvändig och viktig. Det hade varit bra att till dessa nya finansieringsformer lägga kravet att en del av Svenska Spels växande vinster tillfaller kultursektorn. Den nuvarande regleringen av spelmarknaden, det statliga företagandet i Svenska Spel, finansieringen av idrottsrörelsen samt problematiken kring spelmissbruk är frågor som i dagsläget är intimt förknippade på ett sätt som kan ifrågasättas.

Kultur är inte det samma som kulturpolitik. Kulturskapandet har ett egenvärde i sig och formas i huvudsak i det civila samhället, utanför politiken, bortom instrumentella synsätt på kulturpolitikens mål. Ett rikt kulturland har mer att erbjuda medborgarna i form av upplevelser som i bästa fall leder till ökad självförståelse och individuell utveckling, till att locka fram det bästa hos den skapande och lekande människan, till att höja nivån på mänsklig aktivitet och utmana fördomar.

Vi moderater har tidigare talat om begreppet kulturlyftet som en långsiktig vision. Kulturutredningen innerhåller många spännande tankar. Detta tillsammans med att regeringen redan idag har lagt en god grund för en organisation där konstnärligt skapande prioriteras istället för byråkrati och kulturbegreppet får en modernare innebörd gör det relevant att tala om ett kulturlyft.

Moderaterna i riksdagens kulturutskott