Under årets arbetstämma i Västerås den gångna veckan behandlades två motioner från ledamöterna i riksdagens moderata kulturkommitté. Stämman beslöt i enlighet med partistyrelsens yttranden att anse dem besvarade eller avslagna.
Motion 19: Kulturen – en murbräcka för integration
Att finna vägar för att få människor som flyttar till Sverige från hela världen att också komma in i det svenska samhället är absolut nödvändigt. Då menar vi inte enbart att de ska hitta en bra bostad och ett arbete utan bli en del av vårt samhälle. Propositionen ”Fler vägar in” tar upp problematiken och vi vill peka på fler krafter som kan användas för att accelerera integrationsprocessen.
Kulturen är en kraft av sällan skådat slag. Vi underskattar den många gånger och är rädda att använda den då det finns en felaktig föreställning kring att om man använder kulturen som ett redskap förlorar den sitt egenvärde. I ett antal sammanhang kan kulturen användas som nyckel för en bredare integration.
Ett exempel är Sunnadalskolan i Karlskrona som kallar sig för hela världens skola. Skolan har 400 barn och ungdomar – 85 procent av dem har annat modersmål än svenska och eleverna kommer från 45 olika nationer.
Vi kan alla rada upp exempel på skolor som denna och de allra flesta har stora problem. På Sunnadalskolan är eleverna stolta, här gillar personalen sina elever och eleverna sina vuxna. Man har goda resultat. Självklart finns det också konflikter på denna stora arbetsplats som på många andra arbetsplatser. Men de är hanterbara.
Sunnadalskolan är en stolthet för Karlskrona kommun. I hela landet känner man till läraren Peter Skogsbergs kulturarbete som är något unikt i svenskt skolväsende. Kultur och undervisning går ihop i samverkan med Marinmuseum.
För snart tio år sedan fick Peter Skogsberg ta hand om ett antal pojkar som inte kunde vara på skolan och han gick till Marinmuseum med dem och bedrev undervisning därifrån. Det fungerade jättebra och en samverkan var född. I dag är elevernas alla skolår på skolan på något sätt involverat med museet i undervisningen. Sunnadalskolan har funnit en modell av kunskapsinhämtning via museisamverkan och teaterprojekt med marintema. Det har berikat pedagogiken, stimulerat eleverna och ökat lusten att gå till skolan. Sunnadalskolan har kommit in i en god cirkel. Det finns skolor som går före och bildar modell för modern pedagogik och kunskapsinhämtning. Sunnadalskolan i Karlskrona är ett sådant exempel.
Ur integrationsaspekten är exemplet om museiguidning underbart. Eleverna lär sig om museets samlingar i den ordinarie undervisningen och blir guider. Som avslutning bjuder eleverna in sina familjer och släktingar för att guida dem i museet. Vuxna människor från hela världen som inte ens vetat om att det finns ett museum kommer dit och går därifrån med kunskap och en enorm stolthet över sin unga släktings insats som museiguide.
Genom barnen är kulturen en murbräcka i integrationsarbetet också för de vuxna. Ett liknande arbete kan säkert vara framgångsrikt på flera orter i landet. Föreningarna, både idrotts- och kulturföreningar bär upp mycket av det civila samhället. Att uppmuntra dem att i högre utsträckning delta i integrationsarbetet tror vi är ännu ett verktyg att använda. Via regler för bidragsgivning kan man påverka föreningarnas insatser och genom att staten sluter avtal med ideella föreningar inom kulturområdet, på samma sätt som man gjort inom det sociala området, kan man liera sig med en kraft i det civila samhället som har en stor potential.
Vi förslår därför att arbetsstämman beslutar
att kulturen skall vara ett verktyg i arbetet att åstadkomma en bättre integration, samt
att ställa sig bakom vad som i motionen anförs om samarbete mellan den civila sektorn och de samhälleliga sektorer som aktivt arbetar med frågan kring kultur.
Cecilia Magnusson, Innerstaden, Göteborg
Anne Marie Brodén, Laholm, Hallands län
Mats Johansson, City, Stockholms stad
Hans Wallmark, Ängelholm, Skåne
Olof Lavesson, Slottsstaden, Skåne
Göran Montán, Kristianstad, södra Skåne
Motion 27: Integrera kulturen i grundskolans pedagogiska verksamhet
Vi lever i ett komplext och föränderligt samhälle, vilket också ställer allt större krav på skolor och andra utbildningsinstanser. Det är därför viktigt att ställa krav på en fungerande och kunskapsinriktad utbildningskedja. I slutrapporten ”Jobb, välfärd och kunskap” betonas vikten av samverkan mellan skola och näringsliv, liksom att det finns individuella utvecklingsplaner.
Vi ledamöter i den moderata kulturkommittén anser att detta är ett bra inriktningsmål. Vi vill dock understryka att kultur bör integreras i grundskolans pedagogiska verksamhet då vi anser att detta har en stor betydelse för barnets lärandeprocess. Den moderna pedagogiska forskningen visar att lusten till lärandet är en nyckel i allt framgångsrikt skolarbete.
Barn och ungdomar lär sig bättre och fortare när den ansvarige pedagogen använder sig av färg, form, dans, scenisk gestaltning, hörsel, syn och känsel. Ett mer organiserat samarbete mellan utbildning och kultur skapar stora möjligheter att göra den svenska skolan bättre utan att detta behöver innebära ökade kostnader.
I begreppet kultur ryms många olika företeelser. Skolbiblioteken utgör exempelvis en viktig funktion i gränslandet mellan kultur och skola. Enligt kulturutredningen har cirka hälften av landets kommuner ett utvecklat samarbete med specialpedagoger, särskolor och modersmålslärare kring lättläst litteratur och specialanpassade medier.
Ändå har bara 36 procent av eleverna tillgång till ett skolbibliotek som är bemannat mer än fem timmar i veckan. Bibliotek liksom museum är också institutioner som möjliggör att barnet får tillgång till sitt eget kulturarv liksom andra kulturer. De spelar således en viktig funktion för barnets kunskap om sig själva och sin omvärld. Bättre tillgänglighet till skolbiblioteken borde därför vara ett för moderaterna prioriterat område.
Olika konstformer skulle också kunna spela en större roll för att komplettera den vanliga pedagogiken. Att skriva, måla och uttrycka sig sceniskt kan ha stor betydelse för det individuella barnets möjligheter att utveckla sin egen kommunikation. Vissa barn är blyga medan andra är utåtriktade och rastlösa. Kulturen kan därför spela en stor roll för det individuella barnets lärande.
Vi ser därför positivt på ett ökat samarbete mellan kultursektorn och skolan och vill i linje med regeringens satsning på Skapande skola, det statliga stödet till kultur i skolan, som sedan starten 2008 engagerar högstadieelever i 235 kommuner, 24 stadsdelar och 59 friskolor uppmuntra till aktiva partnerskap mellan skolor, kulturorganisationer och kulturutövare.
Den stora utvecklingspotential som ett närmare samarbete mellan kultur och utbildningssektorn innebär bör vi nyttja. Kulturen skall, som en konsekvens av detta, vara en naturlig del för oss moderater när vi formulerar våra framtida visioner om den svenska skolan.
Vi förslår därför att arbetsstämman beslutar
att ställa sig bakom vad som i motionen anförs om bättre tillgänglighet till skolbibliotek, samt
att ställa sig bakom vad som i motionen anförs om aktiva partnerskap mellan kultursektorn och utbildningssektorn.
Cecilia Magnusson, Innerstaden, Göteborg
Anne Marie Brodén, Laholm, Hallands län
Mats Johansson, City, Stockholms stad
Hans Wallmark, Ängelholm, Skåne
Olof Lavesson, Slottsstaden, Skåne
Göran Montán, Kristianstad, södra Skåne
måndag 31 augusti 2009
lördag 29 augusti 2009
Svensk Tidskrift om Tobissons bok
I söndags hölls internationella minnesdagen för att hedra offren för kommunismen och nationalsocialismen och för att fira Europas återförening. Svensk Tidskrift publicerar EU-minister Cecilia Malmströms tal.
- Anders Edwardsson, historiker och författare, recenserar Lars Tobissons bok Främling i folkhemmet.
- Journalisten Carolina Jemsby svarar på kritiken mot hennes TV4-reportage om situationen på UD.
- I Veckan som gick har Gotlands kommun plötsligt sagt nej tack till Nord Stream.
http://svensktidskrift.se
- Anders Edwardsson, historiker och författare, recenserar Lars Tobissons bok Främling i folkhemmet.
- Journalisten Carolina Jemsby svarar på kritiken mot hennes TV4-reportage om situationen på UD.
- I Veckan som gick har Gotlands kommun plötsligt sagt nej tack till Nord Stream.
http://svensktidskrift.se
måndag 24 augusti 2009
Nu skrotar vi filmcensuren!
Före sommaren mottog regeringen en utredning som föreslår ett avskaffande av den svenska filmcensuren. Det är sannerligen på tiden!
Den svenska filmcensuren är äldst i världen och har funnits sedan 1911. När den infördes var tanken att utifrån någon slags gemensam grundsyn på etik och moral skulle skydda folket från stötande material. Censur som princip är något som de flesta förknippar med diktatur och förtryck. Sverige är i dag en av de sista demokratierna i världen som har kvar en statlig censur.
Filmcensuren är en tydlig symbolfråga för demokrati. Inte sedan 1995 har statens biografbyrå klippt i någon film. Systemet är förlegat och flera partier har pragmatiskt svängt i frågan. Vänsterpartiet är däremot av ideologiska skäl fortfarande varma anhängare och enligt tidningen Riksdag & departement, har de stämmobeslut på att behålla filmcensuren.
Att staten via sina myndigheter ska inskränka yttrandefriheten genom censur hör inte hemma i en modern demokrati 2009. Om detta skrev jag även i Kvällsposten den 28 juli. Du kan läsa hela artikeln här: http://www.kvp.se/nyheter/1.1653390/debatt-nu-skrotar-vi-filmcensuren
Olof Lavesson
olof.lavesson@riksdagen.se
Den svenska filmcensuren är äldst i världen och har funnits sedan 1911. När den infördes var tanken att utifrån någon slags gemensam grundsyn på etik och moral skulle skydda folket från stötande material. Censur som princip är något som de flesta förknippar med diktatur och förtryck. Sverige är i dag en av de sista demokratierna i världen som har kvar en statlig censur.
Filmcensuren är en tydlig symbolfråga för demokrati. Inte sedan 1995 har statens biografbyrå klippt i någon film. Systemet är förlegat och flera partier har pragmatiskt svängt i frågan. Vänsterpartiet är däremot av ideologiska skäl fortfarande varma anhängare och enligt tidningen Riksdag & departement, har de stämmobeslut på att behålla filmcensuren.
Att staten via sina myndigheter ska inskränka yttrandefriheten genom censur hör inte hemma i en modern demokrati 2009. Om detta skrev jag även i Kvällsposten den 28 juli. Du kan läsa hela artikeln här: http://www.kvp.se/nyheter/1.1653390/debatt-nu-skrotar-vi-filmcensuren
Olof Lavesson
olof.lavesson@riksdagen.se
lördag 22 augusti 2009
Köp Lars Tobissons memoarbok!
"Främling i folkhemmet" heter den förre partisekreteraren med mera Lars Tobissons minnen, nedtecknade i en tegelsten från bokförlaget Atlantis. För alla oss som varit med de senaste 40 åren är det en elegant sammanfattning av vad vi bidragit till. För nypåstigna är det en lärobok i svensk politisk historia med en sådan där härlig överblick som memoarskrivare kan åstadkomma med lite större penseldrag.
Boken finns att köpa här:
http://www.atlantisbok.se/
En rapport från presentationen finns här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=494
Mats Johansson
mats.johansson@riksdagen.se
Boken finns att köpa här:
http://www.atlantisbok.se/
En rapport från presentationen finns här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=494
Mats Johansson
mats.johansson@riksdagen.se
söndag 16 augusti 2009
Svensk Tidskrift - nu på nätet igen
Nu är Svensk Tidskrift tillbaka efter sommaruppehållet! Som vanligt utkommer vi med nya texter varje fredag.
Denna vecka skriver Charlotte Cederschiöld (m), under rubriken "Någraråd till mina efterträdare" om sin tid som EU-parlamentariker och de förändringar EU har genomgått under de nästan femton åren.
Markus Lagerquist, kulturpolitisk handläggare (m), har läst om en livsresa som berör och provocerar i Göran Skyttes "På väg". Maria Eriksson har läst en annan provocerande bok - Henning Mankells deckare "Kinesen".
Och i Veckan som gick har TV4 "avslöjat" skandaler på UD.
Finns att läsa här:
http://www.svensktidskrift.se/
Mats Johansson
mats.johansson@riksdagen.se
Denna vecka skriver Charlotte Cederschiöld (m), under rubriken "Någraråd till mina efterträdare" om sin tid som EU-parlamentariker och de förändringar EU har genomgått under de nästan femton åren.
Markus Lagerquist, kulturpolitisk handläggare (m), har läst om en livsresa som berör och provocerar i Göran Skyttes "På väg". Maria Eriksson har läst en annan provocerande bok - Henning Mankells deckare "Kinesen".
Och i Veckan som gick har TV4 "avslöjat" skandaler på UD.
Finns att läsa här:
http://www.svensktidskrift.se/
Mats Johansson
mats.johansson@riksdagen.se
lördag 15 augusti 2009
Nu är kurskatalogernas tid
Den här tiden på året brukar det i högen med direktreklam eller bland posten i övrigt dyka upp kurskataloger från bildningsförbunden. Även om det inte alltid finns tid och lust att söka utbildningar brukar det vara spännande läsning. Det finns en hel del som lockar och inspirerar. Av en händelse läste jag ABFs katalog i Stockholm för två år sedan och fann att bland kommande föreläsningar så skulle Lars-Erik Hansen hålla en på Sveavägen om s-politikern och tidigare SSU-aktivisten Rickard Lindström. Underrubriken löd på både anförande som bok ”Per Albins folkhemsvisionär” (Hjalmarson & Högberg, 2007). Det handlar om en självständigt tänkande socialdemokrat under 1920- till 40-talet som hade modet att gå sina egna vägar och tydligt ta strid för både bildningsideal som ett starkt svenskt försvar.
Datum och tid antecknades i almanackan. Tre månader senare var det dags. Lars-Erik Hansens inlägg följdes av en publik på 50-60 personer. Många gråhåriga farbröder som en gång varit tunga s-företrädare i departement eller inom svensk diplomati. Författaren redogjorde för sina slutsatser dragna i den bok han presenterat. Därefter blev det samtal och diskussion. Sist tog jag till orda och konstaterade att jag både före min tid som riksdagsman som under senare år haft stor behållning av Rickard Lindström. En del av hans tidigare skrifter är fortfarande läsvärda trots decennier på nacken och att de blir allt svårare att finna antikvariskt då strakt begränsad efterfråga gör att de istället går till pappersåtervinningen eller bränns upp. Lindström förtjänar att läsas, konstaterade jag och fick flera bekräftande nickningar till svar från de äldre kamraterna. Och jag som tycker detta är moderat ledamot från Skåne! Ganska långa blickar blev det. Och någon av de äldre konstaterade sedan muttrande att den ende aktive parlamentariker som dök upp var från fel håll!
En viktig del i socialdemokratins historia som fler borde vara stolta över är just bildningstraditionen med aktiva politiker som Rikard Sandler och formandet av ABF. Men detta är ingalunda något som inskränks till arbetarrörelsen utan har genomsyrat hela samhället. Det finns fler folkbildningsorganisationer som har en stark ställning. Och åtminstone i Stockholmsområdet tycks det för närvarande vara Medborgarskolan som är mest aktiv. Ett digert kursprogram landade på hallmattan vid brevinkastet för någon dag sedan. Och det är spännande med allt som går att lära sig. Det är samma känsla som vid ett välfyllt bibliotek: Så mycket att läsa och så litet tid!
Glädjande är också utvecklandet av nya former. Allt behöver inte vara tio kurstillfällen kvällstid utan andra möjligheter erbjuds under helger eller i koncentrerad form en enda gång. Självfallet går det att läsa in en jägarexamen, lära sig dreja, fotografera eller dansa argentinsk tango. Men här finns också matlagningskurser med italiensk inriktning för singlar 25+ eller 40+. Smart! Liten kockskola med tre träffar. Eller varför inte praliner för alla, med ett möte! En lördag och söndag erbjuds deckarkurs med Arne Dahl. Och så finns alla språkkurser med både grunderna i isländska som japanska för barn och ungdomar.
Folkbildning är en fin tradition att slå vakt om. För den intresserade erbjuder den nya vägar till kunskap och personlig utveckling. Med mångfald och ett brett utbud kan man hitta mer än man tror. Och det kan leda till oväntade möten. Fråga S-folket på ABF som fick stöta ihop med en M-riksdagsman som både läst som citerade Rickard Lindström!
Hans Wallmark
Datum och tid antecknades i almanackan. Tre månader senare var det dags. Lars-Erik Hansens inlägg följdes av en publik på 50-60 personer. Många gråhåriga farbröder som en gång varit tunga s-företrädare i departement eller inom svensk diplomati. Författaren redogjorde för sina slutsatser dragna i den bok han presenterat. Därefter blev det samtal och diskussion. Sist tog jag till orda och konstaterade att jag både före min tid som riksdagsman som under senare år haft stor behållning av Rickard Lindström. En del av hans tidigare skrifter är fortfarande läsvärda trots decennier på nacken och att de blir allt svårare att finna antikvariskt då strakt begränsad efterfråga gör att de istället går till pappersåtervinningen eller bränns upp. Lindström förtjänar att läsas, konstaterade jag och fick flera bekräftande nickningar till svar från de äldre kamraterna. Och jag som tycker detta är moderat ledamot från Skåne! Ganska långa blickar blev det. Och någon av de äldre konstaterade sedan muttrande att den ende aktive parlamentariker som dök upp var från fel håll!
En viktig del i socialdemokratins historia som fler borde vara stolta över är just bildningstraditionen med aktiva politiker som Rikard Sandler och formandet av ABF. Men detta är ingalunda något som inskränks till arbetarrörelsen utan har genomsyrat hela samhället. Det finns fler folkbildningsorganisationer som har en stark ställning. Och åtminstone i Stockholmsområdet tycks det för närvarande vara Medborgarskolan som är mest aktiv. Ett digert kursprogram landade på hallmattan vid brevinkastet för någon dag sedan. Och det är spännande med allt som går att lära sig. Det är samma känsla som vid ett välfyllt bibliotek: Så mycket att läsa och så litet tid!
Glädjande är också utvecklandet av nya former. Allt behöver inte vara tio kurstillfällen kvällstid utan andra möjligheter erbjuds under helger eller i koncentrerad form en enda gång. Självfallet går det att läsa in en jägarexamen, lära sig dreja, fotografera eller dansa argentinsk tango. Men här finns också matlagningskurser med italiensk inriktning för singlar 25+ eller 40+. Smart! Liten kockskola med tre träffar. Eller varför inte praliner för alla, med ett möte! En lördag och söndag erbjuds deckarkurs med Arne Dahl. Och så finns alla språkkurser med både grunderna i isländska som japanska för barn och ungdomar.
Folkbildning är en fin tradition att slå vakt om. För den intresserade erbjuder den nya vägar till kunskap och personlig utveckling. Med mångfald och ett brett utbud kan man hitta mer än man tror. Och det kan leda till oväntade möten. Fråga S-folket på ABF som fick stöta ihop med en M-riksdagsman som både läst som citerade Rickard Lindström!
Hans Wallmark
fredag 14 augusti 2009
Ett långt farväl till vänstern
I sommarens bokskörd ingår en minnesbok från politiken kring "68"-åren, som fortfarande präglar stora delar av tänkandet i Sverige och kommer att göra det tills fyrtiotalisterna är borta. I antologin "Betydelsen av revolutionsåret 1968. Kårhusockupationen 40 år" (red: Kurt Almqvist) berättar några av dem som var med till vänster och höger om den idé- och kulturstrid som pågår än idag, däribland jag.
Boken kan beställas här:
http://www.atlantisbok.se/bok.asp?id=7487
På samma tema, under rubriken "För frihet mot socialism", debuterade jag i veckan som krönikör hos Widar Andersson i östgötska Folkbladet (s), bland en rad riksdagskolleger i en sommarserie. Frågan var "varför blev du moderat?" och mitt svar börjar just med händelserna 1968.
Artikeln kan läsas här:
http://www.folkbladet.se/opinion/kronikor/artikel.aspx?articleid=4955179
Mats Johansson
mats.johansson@riksdagen.se
Boken kan beställas här:
http://www.atlantisbok.se/bok.asp?id=7487
På samma tema, under rubriken "För frihet mot socialism", debuterade jag i veckan som krönikör hos Widar Andersson i östgötska Folkbladet (s), bland en rad riksdagskolleger i en sommarserie. Frågan var "varför blev du moderat?" och mitt svar börjar just med händelserna 1968.
Artikeln kan läsas här:
http://www.folkbladet.se/opinion/kronikor/artikel.aspx?articleid=4955179
Mats Johansson
mats.johansson@riksdagen.se
tisdag 11 augusti 2009
Övergivna platser
Trots tryckande sommarvärme och en starkt lysande sol gjorde jag som femtiotalet andra i Ängelholm då jag uppsökte Järnvägsmuseet och dess aula. Denna lördag var det nämligen dags för ekonomihistorikern Jan Jörnmark att hålla ett föredrag. De senaste åren har han väckt uppmärksamhet med bilder och böcker kring övergivna platser. Industribyggnader, järnvägsstationer och anläggningar som finns kvar sedan verksamheten lagts ned. Bitvis väldigt suggestiva fotografier där sönderfallet ibland skapat ny skönhet i ruiner eller en grönskande växtlighet som bokstavligt talat återtar tidigare förlorad mark.
Det gradvisa förfallet som visas upp genom Jan Jörnmarks övergivna platser lockar säkert också därför att det säger något om allt levande: Födelse, liv, åldrande och död. I många fall har vi i det moderna samhället förträngt sjukdom och att människor avlider. Det som i bondesamhället var allas angelägenhet är i dag något i allra högsta grad privat. Kanske är det en förklaring till det gensvar som mött Jan Jörnmark. Den utförsbacke få skulle dokumentera och än mindre göra böcker kring när det handlar om människor kan accepteras ifråga om byggnader och fastigheter. Då blir skröpligheten tolerabel. Rent av skön. Den tyske tänkaren Oswald Spengler förstod ju dessutom att denna utvecklingsparabel ingalunda endast gäller individer eller växtlighet utan också stater och civilisationer.
Som ekonomhistoriker inser Jan Jörnmark säkert att övergivna platser också säger något om den kreativa förstörelsen. De smältverk, pappersbruk och järnvägsplatser som skildras har ju ersatts av produktion på annat håll, oftast därför att bättre tekniska lösningar och logistik kunnat sänka priserna och öka kvaliteten. En hel del kanske var rätt för sin tid men är fel för vår tid. Som ekonomihistoriker har han ett distanserat förhållande till utvecklingen. Istället för att nostalgiskt beklaga lyfter han fram de nya kvaliteter och upplevelser som finns i de hus ingen längre bryr sig om. Ett litet politiskt delproblem berördes under föreläsningen. I vissa fall handlar det om företag som förklarats i konkurs och där sedan egentligen ingen tar ansvar. Med fortskridande förfall kan det med tiden bli problem då takpannor börjar falla ned eller det i övrigt kan bli farligt runt fastigheten. Kommunen känner inget ansvar. Staten känner inget ansvar. Och något företag som tar ansvar finns inte.
Jan Jörnmark är tankeväckande och de många foton han har tagit spännande. För den intresserade finns mycket på hans hemsida: http://www.jornmark.se/
Hans Wallmark
Det gradvisa förfallet som visas upp genom Jan Jörnmarks övergivna platser lockar säkert också därför att det säger något om allt levande: Födelse, liv, åldrande och död. I många fall har vi i det moderna samhället förträngt sjukdom och att människor avlider. Det som i bondesamhället var allas angelägenhet är i dag något i allra högsta grad privat. Kanske är det en förklaring till det gensvar som mött Jan Jörnmark. Den utförsbacke få skulle dokumentera och än mindre göra böcker kring när det handlar om människor kan accepteras ifråga om byggnader och fastigheter. Då blir skröpligheten tolerabel. Rent av skön. Den tyske tänkaren Oswald Spengler förstod ju dessutom att denna utvecklingsparabel ingalunda endast gäller individer eller växtlighet utan också stater och civilisationer.
Som ekonomhistoriker inser Jan Jörnmark säkert att övergivna platser också säger något om den kreativa förstörelsen. De smältverk, pappersbruk och järnvägsplatser som skildras har ju ersatts av produktion på annat håll, oftast därför att bättre tekniska lösningar och logistik kunnat sänka priserna och öka kvaliteten. En hel del kanske var rätt för sin tid men är fel för vår tid. Som ekonomihistoriker har han ett distanserat förhållande till utvecklingen. Istället för att nostalgiskt beklaga lyfter han fram de nya kvaliteter och upplevelser som finns i de hus ingen längre bryr sig om. Ett litet politiskt delproblem berördes under föreläsningen. I vissa fall handlar det om företag som förklarats i konkurs och där sedan egentligen ingen tar ansvar. Med fortskridande förfall kan det med tiden bli problem då takpannor börjar falla ned eller det i övrigt kan bli farligt runt fastigheten. Kommunen känner inget ansvar. Staten känner inget ansvar. Och något företag som tar ansvar finns inte.
Jan Jörnmark är tankeväckande och de många foton han har tagit spännande. För den intresserade finns mycket på hans hemsida: http://www.jornmark.se/
Hans Wallmark
fredag 7 augusti 2009
En fader som svek
I högen för sommarläsning hamnade en bok som jag recenserar i deckarmagasinet Dast, http://www.dast.nu/:
Albert Volckerts hette en tysk som under täckmantel av affärsman var verksam i Sverige under andra världskrigets senare skede, sannolikt som frilansspion åt Tyskland, Sverige och USA. Om denna tid har sonen Joachim sammanställt en redogörelse: "Spionen som svek. Berättelsen om min far" (Norstedts 2009). Född i Hamburg 1935 kom sonen till Sverige 1943 med sin svenska mamma och har här varit verksam som psykolog.
Det kunde ha blivit en bra bok. Här finns ingredienser till en thriller som skulle göra sig utmärkt i filmad version i händerna på kompetent manusförfattare och regissör. Sådana har av texten att döma inte varit i närheten av Norstedts utgivning, än mindre någon redaktör som kunnat dramatisera framställningen.
Enligt sonen hade Albert Volckerts en ”obesvärad inställning till organiserat och ansvarskännande arbete”, vilket uppenbarligen låg till grund för ett stökigt liv, såväl yrkesmässigt som privat. Detta spår utvecklas dock inte tillräckligt för att väcka liv i uppgörelsen med den frånvarande fadern som struntade i sin familj.
Istället hamnar ljuset på hur den påstått antinazistiske Albert får uppdrag från tysk underrättelsetjänst att i Sverige spionera på kanontillverkning i Bofors och atombombsforskning i Stockholm. Dessutom skulle han för regimens räkning smuggla ut och sälja juveler stulna från mördade judar till Sverige och Schweiz.
Det blir lite rörigt, kanske lika rörigt som i verkligheten i huvudpersonens liv. Kärnan i historien tar slut 1944 på Stora hotellet i Örebro, när Volckerts åt svenska Säpo gillrar en fälla för en tysk agent som tas på bar gärning när de fotograferar ritningar. Det leder till utvisning av en rad tyskar vid olika spionorgan i Stockholm.
Av FBI-material som sonen hittat framgår att fadern hade kontakter med OSS-agenter i Stockholm, vilket bidrog till att han efter kriget kunde bosätta sig i USA och 1955 bli amerikansk medborgare.
En förvånad läsare lämnas i sticket att fundera över om Albert Volckerts inte främst var en äventyrare med mytomana drag. Varför valde naziregimen i så fall att anlita honom för tunga uppdrag, och vart tog de judiska diamanterna vägen? Se där ett uppslag för fortsatt forskning och berättande.
Mats Johansson
mats.johansson@riksdagen.se
Albert Volckerts hette en tysk som under täckmantel av affärsman var verksam i Sverige under andra världskrigets senare skede, sannolikt som frilansspion åt Tyskland, Sverige och USA. Om denna tid har sonen Joachim sammanställt en redogörelse: "Spionen som svek. Berättelsen om min far" (Norstedts 2009). Född i Hamburg 1935 kom sonen till Sverige 1943 med sin svenska mamma och har här varit verksam som psykolog.
Det kunde ha blivit en bra bok. Här finns ingredienser till en thriller som skulle göra sig utmärkt i filmad version i händerna på kompetent manusförfattare och regissör. Sådana har av texten att döma inte varit i närheten av Norstedts utgivning, än mindre någon redaktör som kunnat dramatisera framställningen.
Enligt sonen hade Albert Volckerts en ”obesvärad inställning till organiserat och ansvarskännande arbete”, vilket uppenbarligen låg till grund för ett stökigt liv, såväl yrkesmässigt som privat. Detta spår utvecklas dock inte tillräckligt för att väcka liv i uppgörelsen med den frånvarande fadern som struntade i sin familj.
Istället hamnar ljuset på hur den påstått antinazistiske Albert får uppdrag från tysk underrättelsetjänst att i Sverige spionera på kanontillverkning i Bofors och atombombsforskning i Stockholm. Dessutom skulle han för regimens räkning smuggla ut och sälja juveler stulna från mördade judar till Sverige och Schweiz.
Det blir lite rörigt, kanske lika rörigt som i verkligheten i huvudpersonens liv. Kärnan i historien tar slut 1944 på Stora hotellet i Örebro, när Volckerts åt svenska Säpo gillrar en fälla för en tysk agent som tas på bar gärning när de fotograferar ritningar. Det leder till utvisning av en rad tyskar vid olika spionorgan i Stockholm.
Av FBI-material som sonen hittat framgår att fadern hade kontakter med OSS-agenter i Stockholm, vilket bidrog till att han efter kriget kunde bosätta sig i USA och 1955 bli amerikansk medborgare.
En förvånad läsare lämnas i sticket att fundera över om Albert Volckerts inte främst var en äventyrare med mytomana drag. Varför valde naziregimen i så fall att anlita honom för tunga uppdrag, och vart tog de judiska diamanterna vägen? Se där ett uppslag för fortsatt forskning och berättande.
Mats Johansson
mats.johansson@riksdagen.se
torsdag 6 augusti 2009
Kreativitet är en framgångsfaktor
Rubriken kan kanske uppfattas lite svåruppnåerlig så här i sommarlättjan då solstolen har en förunderlig dragningskraft, i alla fall på mig.
Förra veckan avbröt jag ledigheten för att under två dagar vara med på konferensen "För en kreativ generation" En väl genomförd och i många delar intressant konferens som hade samlat 350 personer från hela EU och intressentländer till min hemstad Göteborg.
Många spännande talare avlöste varandra och intressanta diskussioner fördes. Den talare som tilltalade mig mest var Ann Bamford som är professor och chef för kulturprogrammen på CCE -Cretivity, Culture and Education - i London.
Hennes föredrag upphöll sig vid positiva och negativa faktorer för barns kreativitet. Hennes tes går ut på att det måste vara kvalitet det man gör för att stimulera barns och ungas kreativitet.
"Om du inte kan göra ett bra jobb så sluta göra det!" Dåliga insatser skadar barns kreativitet sammanfattar jag hennes resonemang.
Jag kan verkligen förstå argumentationen när jag påminner mig en teckningslärare som dödade all min konstnärliga lust under högstadieåren.
Ann Bamford kritiserade också PISA-studierna som jämför kunskapsnivåer på barns skolkunskaper i olika länder. Dessa studier mäter inte kreativitet, än så länge. Enligt Ann Bamford pågår det arbete med att få in kreativitet i PISA-studierna från 2012.
Förhoppningsvis har då Skapande skola introducerats i alla årskullar under den obligatoriska skoltiden och kan bidra till att förbättra svenska skolbarns jämförelsbetal i dess studiers resultat.
Cecilia Magnusson
Förra veckan avbröt jag ledigheten för att under två dagar vara med på konferensen "För en kreativ generation" En väl genomförd och i många delar intressant konferens som hade samlat 350 personer från hela EU och intressentländer till min hemstad Göteborg.
Många spännande talare avlöste varandra och intressanta diskussioner fördes. Den talare som tilltalade mig mest var Ann Bamford som är professor och chef för kulturprogrammen på CCE -Cretivity, Culture and Education - i London.
Hennes föredrag upphöll sig vid positiva och negativa faktorer för barns kreativitet. Hennes tes går ut på att det måste vara kvalitet det man gör för att stimulera barns och ungas kreativitet.
"Om du inte kan göra ett bra jobb så sluta göra det!" Dåliga insatser skadar barns kreativitet sammanfattar jag hennes resonemang.
Jag kan verkligen förstå argumentationen när jag påminner mig en teckningslärare som dödade all min konstnärliga lust under högstadieåren.
Ann Bamford kritiserade också PISA-studierna som jämför kunskapsnivåer på barns skolkunskaper i olika länder. Dessa studier mäter inte kreativitet, än så länge. Enligt Ann Bamford pågår det arbete med att få in kreativitet i PISA-studierna från 2012.
Förhoppningsvis har då Skapande skola introducerats i alla årskullar under den obligatoriska skoltiden och kan bidra till att förbättra svenska skolbarns jämförelsbetal i dess studiers resultat.
Cecilia Magnusson
måndag 3 augusti 2009
Inte bara byggnader utan vårt arv
För två veckor sedan befann jag mig i Lyon på ett ekumeniskt möte för nästan Europas alla kyrkor utom den romersk-katolska. Utanför själva mötessalen hade plats gjorts i ordning för utställningar och presentationer. Olika traditioner och inriktningar visade upp verksamhet eller försökte locka till intresse. Svenska kyrkan tillsammans med Sveriges kristna råd (SKR) hade med broschyr på både svenska och engelska listat önskemålen som finns på det svenska EU-ordförandeskapet. Vid en liten ceremoni överlämnades ett slags stafettpinne från kyrkorna och samfunden i det tidigare ordförandelandet Tjeckien till Sverige.
En mycket intressant vägg med fotografier och enklare texter stod den ortodoxa kyrkan i Albanien för. Där visades vilket enormt arbete som gjorts under de senaste åren. Under kommunistregimen var förtrycket outhärdligt. Präster, oberoende av religiös hemvist, förföljdes och avrättades som påstådda fiender till staten. Hundratals år gamla kulturskatter förstördes medvetet eller tilläts förfalla. Kyrkor och kloster plundrades. Byggnader gjordes om till spannmålsmagasin eller andra former av lagerlokaler. Men först hade partiets hejdukar sett till att med hammare och mejsel utplåna mosaiker eller målningar med religiösa motiv. Och där det skrivits ”Herre, förbarma dig” stod nu ”Partiet före allt”.
På några år har ortodoxa kyrkan i ett tidigare uttalat statsateistiskt land byggt upp en imponerande hjälpverksamhet. De utslagna och handikappade som inte hade någon plats i kommunismens Albanien får nu varm mat och stöttas av hjälpande händer. Skolor har byggts och gamla kyrkor och kloster renoverats. Ur murbruket och dammet reser sig på nytt konst och kultur i klara färger tack vare konservatorsinsatser.
Det är fullt förståeligt att när Europas kyrkor samlas till gemensamt möte så formuleras uttalanden både om den sorg som kan kännas över folk och länder som tvingats leva under ateistiska gudlösa kommunistregimer som att det skall ses som ett allvarligt brott att under krig eller ockupation förstöra kyrkor och religiösa monument. Perspektiv på det senare gavs av den cypriotiska regeringen som såg till att dela ut en liten bok om det som hänt och fortfarande tillåts förekomma på den delade ön. I de norra, av Turkiet kontrollerade delarna, av Cypern har många kristna, men även judiska, minnesmärken, platser och kyrkogårdar utsatts för svår vandalism och medveten förstörelse. Det är förenat med sorg att se på bilderna som avslöjar hur fantastiska målningar, imponerande arkitektur och värdefulla byggnader utsätts för dessa hatfyllda kränkningar. 1500 till 2000 år gamla platser som Salamina, Enkomi, Antifontis eller maroniternas kloster byggt till profeten Elias ära är trista exempel på förfall och förstörelse. Det handlar inte om kristet, judiskt eller muslimskt - det handlar inte om romersk-katolskt, ortodoxt eller lutherskt - det handlar om vårt gemensamma arv, vår gemensamma västvärld! Och det är dessa historiens rottrådar som utsätts för angreppen!
Hans Wallmark
En mycket intressant vägg med fotografier och enklare texter stod den ortodoxa kyrkan i Albanien för. Där visades vilket enormt arbete som gjorts under de senaste åren. Under kommunistregimen var förtrycket outhärdligt. Präster, oberoende av religiös hemvist, förföljdes och avrättades som påstådda fiender till staten. Hundratals år gamla kulturskatter förstördes medvetet eller tilläts förfalla. Kyrkor och kloster plundrades. Byggnader gjordes om till spannmålsmagasin eller andra former av lagerlokaler. Men först hade partiets hejdukar sett till att med hammare och mejsel utplåna mosaiker eller målningar med religiösa motiv. Och där det skrivits ”Herre, förbarma dig” stod nu ”Partiet före allt”.
På några år har ortodoxa kyrkan i ett tidigare uttalat statsateistiskt land byggt upp en imponerande hjälpverksamhet. De utslagna och handikappade som inte hade någon plats i kommunismens Albanien får nu varm mat och stöttas av hjälpande händer. Skolor har byggts och gamla kyrkor och kloster renoverats. Ur murbruket och dammet reser sig på nytt konst och kultur i klara färger tack vare konservatorsinsatser.
Det är fullt förståeligt att när Europas kyrkor samlas till gemensamt möte så formuleras uttalanden både om den sorg som kan kännas över folk och länder som tvingats leva under ateistiska gudlösa kommunistregimer som att det skall ses som ett allvarligt brott att under krig eller ockupation förstöra kyrkor och religiösa monument. Perspektiv på det senare gavs av den cypriotiska regeringen som såg till att dela ut en liten bok om det som hänt och fortfarande tillåts förekomma på den delade ön. I de norra, av Turkiet kontrollerade delarna, av Cypern har många kristna, men även judiska, minnesmärken, platser och kyrkogårdar utsatts för svår vandalism och medveten förstörelse. Det är förenat med sorg att se på bilderna som avslöjar hur fantastiska målningar, imponerande arkitektur och värdefulla byggnader utsätts för dessa hatfyllda kränkningar. 1500 till 2000 år gamla platser som Salamina, Enkomi, Antifontis eller maroniternas kloster byggt till profeten Elias ära är trista exempel på förfall och förstörelse. Det handlar inte om kristet, judiskt eller muslimskt - det handlar inte om romersk-katolskt, ortodoxt eller lutherskt - det handlar om vårt gemensamma arv, vår gemensamma västvärld! Och det är dessa historiens rottrådar som utsätts för angreppen!
Hans Wallmark
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
