torsdag 22 september 2011

Vi måste underlätta för blivande idrottsstjärnor

Jag skrev i helgen en artikel på SvD Brännpunkt om att förbättra möjligheterna att kombinera eftergymnasiala studier och elitidrott.

Vi måste underlätta för blivande idrottsstjärnor

Det råder ingen tvekan om att svenska folket tycker om sina gamla idrottshjältar som genom historien har skänkt landet enorma framgångar. Genom TV-program som Mästarnas mästare får vi äran att återigen uppleva vilka fantastiska prestationer dessa legender utfört. Mot bakgrund av att Sverige är ett litet land med en befolkning på 9 miljoner invånare är det otroligt att vi lyckats få fram världsstjärnor i en mängd olika sommar- och vinteridrotter.

Emellertid har vi på senare år tvingats konstatera att Sverige halkat efter när det gäller möjligheterna att stå sig i den internationella konkurrensen. Ett smärtsamt exempel kan tas från det nyss avslutade världsmästerskapet i friidrott, där vi tog ut vår hittills minsta vm-trupp någonsin. Majoriteten av de som väl var på plats hamnade dessutom långt ner i resultatlistorna.

För att även i framtiden kunna fostra och utbilda svenska idrottstalanger till att bli världsstjärnor är det viktigt att dessa ges möjlighet att kunna kombinera sitt idrottande med studier. Riksidrottsförbundet har uppmärksammat betydelsen av att kombinera idrott och utbildning och har därför satsat resurser på att Sverige skall bli en världsledande nation som stimulerar elitsatsande ungdomar att nå sin fulla potential både som människor och som idrottare. Denna ”svenska modell” har blivit en viktig stödform som underlättar för idrottstalanger som vill satsa på idrott att kunna kombinera detta med främst studier.

Problemet för många hårt satsande ungdomar är att de ofta prioriterar idrotten före gymnasiet eller i värsta fall tvingas hoppa av skolan helt för att satsa på sin idrott. Flera studier har visat att talangutveckling och elitsatsning varit en totalsysselsättning under viktiga ungdomsår. Mot den bakgrunden skapades ett stödsystem riktat mot intensivsatsande idrottsungdomar – en modell som innehöll flexibilitet och tidsutrymme. Omskrivet innebär detta att ungdomarna fick möjlighet att välja bort ett antal skoltimmar på schemat och ändå få en fullvärdig gymnasieutbildning. Till viss del gavs även möjligheter att förlänga skolgången med ytterligare ett utbildningsår om idrottsträningen krävde extra mycket skoltid.

Ett stort problem uppstår dock när det gäller elitidrottssatsning i kombination med eftergymnasiala studier då vi i Sverige varit dåliga på att ge samma stöd och förutsättningar för dessa något äldre ungdomar. Resultatet av detta har blivit att många unga elitidrottare flyttar till kontinenten och college för att hitta möjligheten att kunna kombinera elitsatsningen med eftergymnasiala studier. De flesta idrottsmän- och kvinnor toppar vid ca 25 års ålder, vilket innebär att vi måste skapa gynnsamma förutsättningar för ett fortsatt elitidrottssatsande efter gymnasiet.

För att lyckas med detta lägger jag därför fram ett konkret förslag som kommer att underlätta för en fortsatt elitsatsning. Förslaget bygger på att låta elitidrottssatsande ungdomar ges möjlighet att studera i 75 procents takt men få 100 procents stöd från CSN under sina universitets- eller högskolestudier. Detta innebär att ungdomarna ges möjlighet att läsa en 4-årig utbildning på 6 år. Denna satsning skulle inte behöva kosta den svenska staten några större summor. Med ett bidrag från CSN på 2 720 kronor i tio månader under två års tid skulle kostnaden uppgå till 54 400 kronor. Om 100 elitidrottare gavs möjlighet att studera i denna något långsammare takt skulle således summan totalt hamna på 5 440 000 kronor. Mot bakgrund av våra gamla och nuvarande idrottsstjärnors fantastiska insatser som bidragit till att göra Sverige känt runt om i världen är detta ett lågt pris att betala.

Amir Adan

måndag 12 september 2011

Sverige satsar på kulturen när andra skär ned

Idag skriver SVD att USA och många länder i EU tvingas skära ned i sina kulturbudgetar på grund av det försämrade ekonomiska läget. Holland har kapat sin kulturbudget med 30 procent och höjt kulturmomsen till 19 procent (att jämföra med Sveriges 6 procent). England och Slovenien är andra länder som skär ned. Samtidigt som det är tråkigt att se hur viktiga kulturnationer i Europa skär ned är det förståligt att pengar till kulturen kan behöva tas bort när länder står inför akuta budgetunderskott. Vi minns alla hur regeringen Persson skar bort 30 procent av den Svenska kulturbudgeten i början av 90-talet.

Men idag är det annorlunda, på grund av en ansvarsfull ekonomisk politik är vi ett av de länder som har kunnat satsa mer på kulturen och vi har ökat våra anslag till kulturen sedan 2009. På lång sikt tror jag att vi tjänar dubbelt på vår ansvarsfulla ekonomiska politik. Delvis behöver vi inte skära ned nu och dessutom investerar vi i framtiden. Kultur har inte bara ett värde i sig utan är också en tillväxtfaktor. Genom att vi har kulturprojekt så som Skapande skola för våra unga skapar vi kreativa entreprenörer och genom att ha hög kvalitet i scenkonsten ökar vi turistintäkter och blir ett attraktivare land.

Cecilia Magnusson

onsdag 7 september 2011

Att minnas förintelsen är viktigt!

För att lära känna spåren av den judiska kulturen reser jag med Forum för levande historia till Polen under några septemberdagar.

Sensommaren gör landskapet förödande vackert vilket samtidigt gör resans mörka innehåll ännu starkare.

Huvudtemat för resan är hur förintelsen kunde ske och hur gick det till?

Som vägledare har vi Christer Mattsson, historielärare från Marstrand. Han har en fantastisk kunskap i ämnet och en förmåga att framföra buskapet på ett enastående sätt. En sådan lärare man önskar att alla barn hade.

Warszawa var innan andra världskriget den judiska kulturens centrum. Här bodde 350 000 judar 1939 och man var det naturliga navet som slogs sönder för att aldrig återuppstå.

Utan sakkunnig ledning är det omöjligt att se spåren efter gettot i staden. Det finns en murbit här och där men man måste veta om dem för att upptäcka spåen. Det är synd men tyvärr finns det flera försvunna spår.

Vi rör oss sedan söderut och jag återkommer med rapport från den fortsatta resan.

Cecilia Magnusson

söndag 4 september 2011

Så här omreglerar vi spelpolitiken

I början av veckan höll Svenska Spel AB sin årligen återkommande spelakademi i Visby. Spelpolitik hanteras, en aning överraskande för somliga, av kulturutskottet i riksdagen. Därför var jag på plats i Visby och såväl bevakade som debatterade spelfrågor. Nu var ansträngningen att ta sig till konferensen inte så där jättestor; jag bor ett par hundra meter från kongresshallen Wisby Strand.

Sverige är ett av världens mest framstående länder vad gäller spelutveckling och spelföretagande. Spelnäringen sysselsätter närmare femtusen personer, vilket gör den storleksmässigt jämbördig med Saab Automobile. Därtill är branschen mycket lönsam. De senaste sju åren har exempelvis Betsson AB rosat sina ägare med en avkastning på drygt tiotusen procent, och liknande resultat synes bland de andra svenska bolagen.

Eftersom de statliga AP-fonderna investerar i svenska spelbolag är vi alla delägare i dem. Det kan dock konstateras att bolagen hittills har behandlats på ett styvmoderligt sätt av staten. Samtidigt som staten investerar i dem, har deras affärsverksamhet i Sverige förbjudits. Staten har försökt att censurera deras annonser i dagspressen, och den mesta av verksamheten har tvingats söka sig utomlands. Därför är det idag möjligt att besöka arbetsplatser där kontoren uteslutande är bemannade med hundratals välutbildade svenskar och andra skandinaver – experter inom IT, ekonomi och marknadsföring – där det enda avvikande är att arbetsplatsen ligger på Malta eller i London.

Att framgångsrika svenska företag har verksamhet utomlands är inte ovanligt i sig. Det speciella med dessa bolag är att de är förbjudna att alls verka hemma i Sverige. Det är en katastrofal näringspolitik som Sverige hittills har fört på detta område.

Jag har tillsammans med mina kolleger i Alliansen föresatt mig att ändra på det under den här mandatperioden. Vi ska be spelföretagen att komma hem igen, och för att lyckas med det måste den svenska spelpolitiken omregleras. Att Socialdemokraterna under veckan anslöt sig till samma linje (Expressen Sidan 4 den 30/8) är mycket glädjande. I stort sett allt som framfördes i debattartikeln av socialdemokraterna Tommy Waidelich och Berit Högman ligger i linje med Alliansens syn. Därmed torde det, trots minoritetsregerandets begränsningar, finnas ett brett stöd i riksdagen för en omreglering.

En omreglering leder inte enbart till att arbetsplatser och företagande flyttar hem till Sverige. Det blir också enklare för staten att upprätthålla sin egentliga roll. Istället för att tävla och konkurrera med de andra bolagen om försäljningsframgångar genom det helstatliga bolaget Svenska Spel bör staten främst ägna sig åt att sätta upp regler för spelbolagen samt övervaka att dessa följs. Dessa regler behöver vara betydligt striktare än dagens, och konsekvenserna av regelöverträdelser behöver skärpas.

Några av dagens spelformer bör inte få finnas alls. Jag tänker närmast på Svenska Spels Jack Vegas-automater i krogmiljö. Kombinationen av alkoholförtäring i enklare krogmiljö har visat sig förödande för spelare med missbrukartendenser av såväl alkohol som spel. Cynismen blir uppenbar när man väljer att särskilt satsa på socioekonomiskt utsatta områden som Botkyrka med 58 Vegas-maskiner, jämfört med Danderyd som har en enda maskin.

Givetvis ska inte det statliga bolaget Svenska Spel läggas ned, något sådant vore ren kapitalförstöring. Bolaget rymmer stora värden, som kan växa ytterligare om det får verka på en konkurrensutsatt marknad. I likhet med Vin & Sprit AB bör staten sälja Svenska Spel AB till högstbjudande och amortera på statsskulden.

Svenska Spel är en viktig arbetsgivare, inte minst i min hemregion Gotland, och det finns all anledning att förvänta sig ytterligare växtkraft om företaget privatiseras. Skälet till det är att nästan samtliga av dagens ansökningar hos regeringen om nya spelformer har avslagits, i syfte att bevara det spelmonopol som vi alla ändå vet inte existerar. Följaktligen tvingas Svenska Spel göra halt i sin affärsutveckling, vilket givetvis skadar ett företag alldeles oavsett bransch.

När spelpolitiken omregleras bör Lotteriinspektionen läggas ned. Istället bör den nya Spelmyndigheten instiftas. Denna myndighet bör överta regeringens mandat att fatta beslut om tillåtna spelformer samt licenser åt ansökande företag. Myndigheten bör också få långtgående sanktionsmöjligheter gentemot de bolag som missköter sig. Inget av detta existerar idag, varför s-debattörerna Waidelich och Högmans debattartikelrubrik ”Spelmarknaden är som vilda västern” är sorgligt träffsäker.

Jag är fast övertygad om att vi före den här mandatperiodens slut kan ha en ny spelreglering i Sverige. En reglering som på allvar skyddar spelare med missbruksproblematik, samtidigt som den främjar svenskt spelföretagande. Under resans gång finns det tusen knäckfrågor att besvara. Några av dem blir politiskt tuffa. Vilka verktyg är vi exempelvis beredda att tillgripa för att hålla icke-licensierade bolag utanför Sverige?

Stridsyxan mellan de politiska blocken om huruvida spelpolitiken bör omregleras eller inte synes nedgrävd. Låt oss nu tillsammans lösa alla de praktiska problem som väntar framöver. När vi nu är överens om huvuddragen kan det inte vara så svårt att lösa resten. Nu är det lett å vinne.

Gustaf Hoffstedt (M)

fredag 2 september 2011

Betraktelser från Rosengård

Det var en strålande vacker sensommarmorgon, bilen jag satt i svängde vänster efter motorvägsviadukten. Då öppnades ett stort grönt fält och vid slutet av vägen låg en gullig kyrka på en liten höjd. Bredvid kyrkan låg ett lågt församlingshem som var målet för dagens första möte.

Jag skulle träffa Ann Alldén som är kyrkoherde i Västra Skrävlinge församling vars gulliga kyrka jag nyss passerat. Man kan tro att jag befinner mig i en lantlig idyll men församlingen jag befinner mig i har bara 15 % av innevånarna som medlemmar och den består till största delen av stadsdelen Rosengård i Malmö.

Nu blir bilden annorlunda, kanske. Faktum är att Rosengård är väldigt grön. Många små parker och grönytor separerar bostadshusen. Mellan Rosengård och Herrgården ligger ett idrottscentrum med simhall, idrottshall och fotbollsplaner. Dessutom ligger här familjens Kockums vackra gamla herrgård som kommunen äger men som ser ut att underhållas dåligt eller inte alls.

I ett av husen som tillhör herrgården har FC Rosengård sina lokaler. Fotbollsklubben som är stolta över att vara Zlatan Ibrahimovics moderklubb. Det är en ovanlig klubb på många sätt men det får jag berätta om en annan gång.

Jag hade bett att få komma och prata med Ann om hur förhållandena är i Rosengård utifrån hennes perspektiv. Hon bjöd på kaffe och ett samtal tillsammans med hennes medarbetare och jag kunde nyansera den bild jag hade med mig av stadsdelen och problemen här.

Mer än hälften av invånarna i Anns församling har en årsinkomst som är 100 000 kronor eller lägre. Det är knappt tio procent som har arbete! Det största problemet är dock inte området Herrgården utan det området som heter Almgården där det bor "fattiga svenskar" och där Sverigedemokraterna fick 35% procent i valet förra året.

Rosengård är väldigt uppdelat inom sig. På vänster sida Amiralsgatan, som tar dig på 10 minuter in till Centralstationen, finns bostadsrätter och på höger sida om vägen är det hyresrätter. Bostadsrättshusen omgärdas av stängsel och kraftiga, låsta, järngrindar.

När jag frågar boende om anledningen till inhägnaden svarar de att det är för alla de små barnen som leker på gården men jag undrar jag.

En av mina slutsatser efter ett dygn i Rosengård är hur viktigt det är att staten och för den delen kommunen aktivt stödjer det civila samhället. Kraften att förändra finns, det gäller att uppmuntra och släppa fram den.


Cecilia Magnusson