För några dagar sedan hade den spanska motsvarigheten till svenska LO kongress. Cándido Méndez omvaldes till ordförande för UGT med 93,2 procent av de 766 delegaterna bakom sig. Det är väl siffror som LOs Wanja Lundby-Wedin enbart kan drömma om. Även om hon kanske kunde få ett starkt stöd vid ett välregisserat fackligt stormöte skulle hon aldrig nå de nivåerna om de vanliga medlemmarna själv fick säga sitt.
UGT markerade naturligtvis den så kallade facklig-politiska kopplingen genom att låta socialisternas ledare, Spaniens premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero (på grund av vissa yttre likheter ofta benämnd som Mr Bean), inledningstala. Men på avslutningsdagen fanns bland annat Mariano Rajoy på plats som gäst. Han leder det stora oppositionspartiet, borgerligt konservativa PP.
Även om TV-bilderna visade en något besvärad Rajoy med armarna bakom ryggen när UGT-kongressen stämde upp i Internationalen och hissade upp vänster näve så är inbjudan och dess accepterande ett uttryck för delad insikt. I Spanien är socialisterna och PP ungefär lika stora med drygt 40 procent vardera. UGT inser naturligtvis att åtskilliga av de fackligt anslutna både sympatiserar med som röstar på andra politiska företrädare. Självfallet finns ömsesidiga intressen. Det finns ju utländska exempel, som Sverige, vilka visar att just det arbetande folket gynnas av borgerlig regeringspolitik.
Alliansföreträdare längst fram vid en LO-kongress som inbjudna gäster bemötta med respekt? En LO-ordförande med stöd av 93,2 procent? Månne det är skillnad på organisationskultur mellan Spanien och Sverige?
Hans Wallmark
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar