Människor som alla andra

Att ha läst färdigt en bok skapar ibland ett tomrum, en saknad. Så känner jag i vart fall nu när jag avslutat Markus Zusaks Boktjuven (i svensk översättning av Anna Strandberg på Wahlströms förlag). Länge låg den slängd åt sidan innan jag plötsligt bestämde mig för att ta de sista 200 sidorna.

Och det kändes på nått sätt tryggt att ha boken som väntade på mig. Nu har den övergått från att vara en realitet till att bli ett minne.

I engelsk press gjorde den rätt stora avtryck i samband med utgivningen. I samband med den svenska översättningen blev det också en hel del artiklar, även om åldersbestämmandet då uppfattades vara ett problem. Ungdomsbok? Nästanvuxenbok? Vuxenbok? I grunden ointressant! För frågeställningar kring att följa sitt samvete och den allestädes varande döden är ändå giltiga för alla åldrar.

Zusak visar med sin bok just de många svåra vägval människor har att göra. Där det goda och sanna ibland kan vara banalt enkelt som handling men oerhört svårt i förhållande till samhällets förväntningar.

Genom den lilla tyska staden vandrade judar under andra världskriget på väg mot Dachau. Många tyskar var oseende eller vände bort blickarna. Några få gjorde aktivt motstånd och ställde sig på anständighetens sida. Men det berodde inte alltid på djup reflektion eller skarpa avvägningar utan ibland bara för att hjärtats röst så krävde.

Zusaks styrka är just att i det lilla skriva om några människoöden som skulle kunna ha varit verkliga. Boktjuven är trots allt en roman. Och den visar att de förföljda judarna var människor som alla andra. Men också att de vanliga tyskar som omkom under allierade flygräder mot mål i Tyskland under andra världskriget också i rätt stor utsträckning var människor som alla andra. Att gå bortom slagord och förenklingar är litteratur. Både för unga som vuxna.

Hans Wallmark