Hus i Haparanda

Säg Haparanda och vad tänker man på då? Idag kanske den spektakulära Ikea-etableringen som lockar kunder från hela Barentsområdet. Euro flyter in då finländare köper Billybokhyllor vid gränsen (just nu töms också affärerna på livsmedel då valutakursen gör det mycket förmånligt att handla på den svenska sidan). För några årtionden sedan var det Jolos festliga roman ”De tre från Haparanda” som sedan blev TV-serie som satte platsen på kartan. Och under två världskrig var det en central ort, i början då tsarens Ryssland fanns på andra sidan och sedan under 1940-talet då Finland slogs mot Sovjetunionen och Tyskland drog sig norrut brännandes byar.

Visst är Haparandas historia spännande. Och som intresserad av litteratur är det ju lika märkligt som fantastiskt vad uppdiktade berättelser, som dem Jolo skrev, ändå kan skänka charm och mystik. Det visar på fantasins förmåga.

Men Haparanda är också hus. Här finns några träbyggnader som upplevt åtskilligt. Stadshotellet vid torget ser ut som ett mindre holländskt barockslott. Här smörjde smuggelkungarna och andra figurer kråset under första världskriget då detta var en av de få öppna gränspassagerna. På kyrkogården finns det så kallade Invalidmonumentet som är rest till minne av de krigsfångar från olika länder som utväxlades här uppe. Den väldiga och mycket moderna svarta kyrkan väcker starka känslor och stort intresse. Lika mörk som den är utanpå är den ljus och luftig på insidan. Järnvägsstationen kan på alla sätt beskrivas som överdimensionerad. Men så hamnade den på plats då världens blickar riktades mot just Haparanda under rasande världskrig. Det brukar hävdas att arkitektritningen från en tilltänkt ångbåtsterminal i Helsingfors helt enkelt fick göra nytta i händelsernas centrum.

Hus och byggnader skänker karaktär till samhällen. Men egentligen är det inget riksdagsutskott som handlägger frågor kring just stadsbyggnadskonst. Byggregler ligger på civilutskottet. Skatter på skatteutskottet. Materialutveckling på näringsutskottet. Men helhetens estetik borde egentligen vara en kulturfråga!

Hans Wallmark