En dag på Filmhuset

En av de mer kända filmerna med Bröderna Marx är En dag på Cirkus. Och något av samma surrealistiska känsla präglade arrangemanget på Filmhuset i Stockholm då filmutredningen diskuterades. På plats fanns Mats Svegfors som presenterat sina tankar och vid hans sida den som fört pennan i mångt och mycket; Jon Dunås. En av de första frågor Mats Svegfors fick var vad han trodde att den samlade bilden av utfrågningen och den efterföljande debatten skulle bli. Svaret som var lika förutseende som korrekt löd: Förvirrande.

En bidragande orsak till detta var socialdemokraten och förre kulturministern Leif Pagrotsky. Han har inte varit S-företrädare i den parlamentariska referensgruppen men är nu den som kommenterar vitt och brett. Och egentligen oberoende av vilket ämnet är för ett meningsutbyte - om det så är litteraturfrågor, ungdomskultur eller museer - drivs alltid två teser. Den första är att regeringen anslår för litet pengar och den andra att han är missnöjd med den nuvarande kulturministern. Frågor om vad han själv uträttat eller vad socialdemokraterna vill besvaras inte. Istället är det attack och anfall som gäller. Kanske är det en attityd som går hem hos somliga. Men det är oförskämt mot andra, både meningsfränder som motståndare. Under eftermiddagens diskussion på Filmhuset reste han sig upp för att gå då han på grund av tidsbrist inte fått ordet som han begärt. Dessförinnan hade han haft en längre utläggning om norsk politik vars polemiska spets uteslutande var riktad mot den svenska regeringen. För egen del fick jag också bryta in för att förklara att jag var där för att lyssna på kloka synpunkter och tankar kring den nyligen presenterade filmutredningen och inte ägna mig åt politiskt råkurr på Pagrotskys nivå eller åt hans sifferövningar.

Mats Svegfors fick inledningsvis ge en skissartad bild av utredningens förslag. Sedan kom företrädare för Filminstitutet som upprepade det ofta framförda önskemålet om 100 miljoner mer till svensk film. Sedan var det dags för politiska kommentarer från S respektive M. Utredningen pekar på två huvudvägar. Den ena handlar om fortsatt frivilligt filmavtal som innebär att externa parter är med och betalar för svensk film genom lägre moms på biobesök men i utbyte mot att en tia per biljett går till filmpolitiken. Den andra går ut på full moms på 25 procent men att de pengar som tas in kan användas till en statlig filmpolitik. Glädjande har med endast ett undantag alla undertecknare av det nuvarande filmavtalet förlängt det med två år till utgången av 2012. Det skapar möjligheter för ytterligare analys och diskussion.

Poängen med utredningen är att den nu skall ut på remiss och det finns möjligheter att komma med kloka synpunkter och tankar på de många förslagen, somliga av stark detaljkaraktär. Det är ju precis så utredningsväsendet skall fungera!

Ifall tanken på en momsväxling avvisas eller det görs troligt att den inte är möjlig för finansdepartementet är det viktigt att det funderas på hur ett helt nytt filmavtal skall se ut. Film befinner sig ofta i en spännande skärningspunkt mellan kassa och konst. Kanske ett mer direkt och konstnärligt styrande stödsystem till det som har svårt att klara sig på marknaden som dokumentärer samt barn- och ungdomsfilm medan ett mer generellt matchningsstöd eller någon form av filmfonder till den bredare och publikdragande filmen.

Frågan om digitalisering berördes. En företrädare för den dominerande aktören inom biografbranschen, SF, var mycket tydlig. Ingen förändring från idag är rimlig de närmaste tre, fyra åren och dessutom kommer alla andra att hållas informerade ifall ett skifte är på väg att ske. Det handlar inte om att en svettig hand ligger vilande på en röd startknapp och bara avvaktar att sätta igång för SF-biograferna samtidigt som det struntas i alla andra. Det finns heller ingen anledning, menades det, att öppna för utbetalning av offentliga stöd i Sverige då teknikskiftet framför allt drivs fram av amerikanska aktörer. Berätta inte för dem att det finns skattepengar att tillgå!

Ja, däremellan hade Pagrotsky alltså lyckats kasta ur sig ett par andra ogrundade påståenden, rest sig upp för att gå och struntat i vad andra haft att säga. I den biosalong som användes på Filmhuset skulle en stund efter utfrågningen en film visas: Aska och diamanter. En fullt rimlig och relevant titel också för det just upplevda även om Bröderna Marx legat närmare till hands.

Hans Wallmark