Svegfors och filmutredningen

För ungefär ett år sedan blev Mats Svegfors filmutredare. Till sin hjälp fick han ett litet sekretariat med bland annat den duktige Jon Dunås från kulturdepartementet. En parlamentarisk referensgrupp utsågs med en företrädare från varje riksdagsparti. Jag kom att representera moderaterna.

Det har varit intressant att genom cirka ett halvdussin träffar följa utredarens arbete. Mats Svegfors är en imponerande tankemänniska som snabbt sätter sig in i frågorna och ser nya perspektiv. Som tidigare ordförande i ansvarskommittén har han hyllat den goda tjänstemannen och som person utstrålar han oväld. Under tiden som filmutredare har han också gått från landshövdingeposten i Västerås till chefskapet för Sveriges Radio. Att han är duglig visas väl inte minst av det faktum att SR som en under lång tid återkommande krisande medieaktör inte har producerat några svarta rubriker på ett antal månader.

Det första samtalet i filmutredningens parlamentariska referensgrupp fördes vid en tidpunkt då den finansiella krisens stormbyar inte dragit in över Sverige. Det sista meningsutbytet som fördes skedde då effekterna kanske såg som mörkast ut. Självfallet påverkar ekonomin även hur långt och visionärt man kan tänka inom detta område. Inte minst har en hel del tid upptagits kring huruvida det funnits förutsättningar att förlänga det statliga filmavtalet. Idag är det ju nämligen så att parterna är med och betalar tio kronor per biljett i utbyte mot lägre moms. Tillsammans med statens ekonomiska andel blir det pengar som är med och finansierar produktionen av svensk film. Det är en ordning skapad av Harry Schein på 1960-talet. Frågan är om det finns ett system för vår tid?

Biograferna är viktiga kulturella mötesplatser. På många orter är det bion, biblioteket och bokhandeln som representerar fantasi och kultur. Besöker man de mindre och oberoende aktörerna är det ju sällan de kommer in på vilken nytta de haft av exempelvis Svenska Filminstitutet eller andra institutioner i Stockholm. Istället understryks behovet av bra filmer som lockar publik. För den ena drar den andra med sig. Och svensk film är inte helt oväntat populär i Sverige!

Den utredning Mats Svegfors presenterar kan förhoppningsvis bidra till ett gott samtal om filmens ställning inom kulturpolitiken. I ett första skede lär säkert de flesta kommentarer kretsa kring förutsättningarna för ett nytt eller i vart fall förlängt filmavtal och olika finansieringsformer. Sedan i nästa skede kommer förhoppningsvis de mer kvalitativa och innehållsliga aspekterna. Så var det också för oss i den parlamentariska referensgruppen.

Respons och tankar på Svegfors utredning finns samlat i ett uttalande:

”Bio är en speciell kulturell mötesplats. Här samsas konst med kassa. Med 15 miljoner besökare om året är det många som berörs. Det breda och populära är förutsättningar för det smalare och mer exklusiva.

Historiskt har svensk film dessutom haft en stark ställning, även internationellt. Det räcker med att nämna Ingmar Bergmans namn. Och en lång tradition av bra dokumentärfilmer förvaltas nu vidare av exempelvis Fredrik Gertten med hans omtalade Bananas!

Att som Mats Svegfors nu ha presenterat en ny filmutredning mitt under en internationell finansiell kris är på ett plan ingen avundsvärd uppgift. Det kan vara svårt att hantera önskemål om mer pengar. Det finns också kritik mot det nuvarande filmavtalet som innebär att olika parter är med och finansierar. Istället önskas en helt statlig filmpolitik.

En momsväxling kan vara en intressant lösning. I dag är det lägre moms på biobiljetterna i utbyte mot att aktörerna betalar tio kronor per besökare för att finansiera filmavtalet. Full moms samtidigt som den nuvarande ordningen skrotas skulle för den enskilde inte innebära någon större prisskillnad per biobesök men däremot göra det möjligt att finansiera en statlig filmpolitik.

Därför vore en tillfällig förlängning av dagens filmavtal med 18 eller 24 månader önskvärt samtidigt som momsväxlingen prövas. Dessutom behövs en ordentlig innehållslig diskussion om vad en statlig filmpolitik innebär. Även en sådan måste finna en balans mellan kassa och konst, bredd och det smalare. Men här finns kanske verktyg för satsningar på just det unika med svensk film, inte minst dokumentärer samt produktion för barn och ungdom.

I år har talats om en spännande svensk filmhöst. Nu kan det vara dags för ett par spännande filmår!”

Hans Wallmark