I söndags var jag på gudstjänst. Inte i min församlingskyrka utan i grannkyrkan. Jag uppskattar inte prästerna i min "hemförsamling" och har hittat en annan. Jag skulle gärna vilja byta församling men det spelar inte så stor roll då jag kan välja vilken kyrka jag vill besöka.
När jag då satt där i kyrkbänken och som vanligt frös om rumpan därför jag kommit så sent att alla sittkuddar var slut, reflekterade jag lite över kyrkans förnyelse. Visst är gudstjänstritualen lite långsam och enahanda men å andra sidan hinner jag då följa med och uppfatta vad som menas med det som sägs. Det är inte så dumt.
Sen kan jag ju tycka att man börjat i galen ända när man förnyat bönen fader vår... I protest ber jag den gamla versionen för mig själv.
När jag kom in i kyrkan blev jag välkomnad av två gamla tanter. Man kan tro att det bara är äldre människor som är i kyrkan men så är inte fallet i denna kyrkan. Visserligen var det tre gamla tanter men också en yngre tjej som samlade in kollekten. En ungdomkör med både tjejer och killar sjöng fantastiskt vackert även om de där emellan stundtals såg uttråkade ut. Det kan bero på kontemplation, vad vet jag.
Det runt hundratalet gudstjänstbesökare var en stor blandning av åldrar och kön.
De båda prästerna var i nedre medelåldern och den kvinnliga prästens predikan handlade om tro som var dagens tema. Det gjorde hon hyggligt intressant även om jag har hört bättre.
Jag har nämligen en favoritpräst i församlingen vars predikningar alltid är intressanta, spännande och tänkvärda. Helt enkelt budskap som jag också tar med mig ut från kyrkan. Det är väl det som är meningen, att tron ska verka i vardagen inte endast på söndagen.
Cecilia Magnusson
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar