fredag 7 augusti 2009

En fader som svek

I högen för sommarläsning hamnade en bok som jag recenserar i deckarmagasinet Dast, http://www.dast.nu/:

Albert Volckerts hette en tysk som under täckmantel av affärsman var verksam i Sverige under andra världskrigets senare skede, sannolikt som frilansspion åt Tyskland, Sverige och USA. Om denna tid har sonen Joachim sammanställt en redogörelse: "Spionen som svek. Berättelsen om min far" (Norstedts 2009). Född i Hamburg 1935 kom sonen till Sverige 1943 med sin svenska mamma och har här varit verksam som psykolog.

Det kunde ha blivit en bra bok. Här finns ingredienser till en thriller som skulle göra sig utmärkt i filmad version i händerna på kompetent manusförfattare och regissör. Sådana har av texten att döma inte varit i närheten av Norstedts utgivning, än mindre någon redaktör som kunnat dramatisera framställningen.

Enligt sonen hade Albert Volckerts en ”obesvärad inställning till organiserat och ansvarskännande arbete”, vilket uppenbarligen låg till grund för ett stökigt liv, såväl yrkesmässigt som privat. Detta spår utvecklas dock inte tillräckligt för att väcka liv i uppgörelsen med den frånvarande fadern som struntade i sin familj.

Istället hamnar ljuset på hur den påstått antinazistiske Albert får uppdrag från tysk underrättelsetjänst att i Sverige spionera på kanontillverkning i Bofors och atombombsforskning i Stockholm. Dessutom skulle han för regimens räkning smuggla ut och sälja juveler stulna från mördade judar till Sverige och Schweiz.

Det blir lite rörigt, kanske lika rörigt som i verkligheten i huvudpersonens liv. Kärnan i historien tar slut 1944 på Stora hotellet i Örebro, när Volckerts åt svenska Säpo gillrar en fälla för en tysk agent som tas på bar gärning när de fotograferar ritningar. Det leder till utvisning av en rad tyskar vid olika spionorgan i Stockholm.

Av FBI-material som sonen hittat framgår att fadern hade kontakter med OSS-agenter i Stockholm, vilket bidrog till att han efter kriget kunde bosätta sig i USA och 1955 bli amerikansk medborgare.

En förvånad läsare lämnas i sticket att fundera över om Albert Volckerts inte främst var en äventyrare med mytomana drag. Varför valde naziregimen i så fall att anlita honom för tunga uppdrag, och vart tog de judiska diamanterna vägen? Se där ett uppslag för fortsatt forskning och berättande.

Mats Johansson
mats.johansson@riksdagen.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar