Sedan Ekots avslöjande om att varannan kvinna i teatervärlden sextrakasserats har många förklaringar till sakernas tillstånd luftats. Vissa menar att skapandet innebär ett blottande och utforskande av starka känslor av kärlek, galenskap och erotik och att gränsen mellan det professionella och privata är svår att dra.
Ska scenkonsten på allvar komma till rätta med problemen måste man komma längre än till resonemang kring skapandets villkor.
Hittills har vi mest sett valhänta försök till skydd av det ömtåliga manliga geniet som inte tros kunna prestera under de professionella villkor som är självklara i det övriga arbetslivet. Jag tror scenkonsten kan bättre än så!
En tredjedel av kulturen finansieras med skattemedel och de verksamheterna måste acceptera kraven som ställs på moderna och jämställda arbetsplatser, annars får de söka finansiering på annat håll. Vi som är verksamma inom kulturpolitiken måste bli bättre på att följa upp att de krav vi ställer också införlivas i verksamheterna. Läs mitt inlägg i debatten i SvD.
Cecilia Magnusson
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar