Pagrotsky eller politiken till museum?

För någon dag sedan skrev jag på Facebook: ”Håller sällan med Leif Pagrotsky (S) och gillar inte alltid hans debattstil men han är ändå stundom en illröd färgklick. Nu spekuleras i att han skall lämna politiken för att bli museichef. Det talas om Moderna museet. Med tanke på åsikter, parti och motstånd mot förändringar inom kulturens område vore väl Historiska museet mer passande!”

Tio kommentarer och ungefär 40 gillanden visar att det var något som engagerar. Visst kan Leif Pagrotsky både med sin stil som politik föda många åsikter och tankar hos sina motståndare. Samtidigt får man ge honom det erkännandet att många - i mitt tycke alldeles för många - förhåller sig till honom.

Eventuella meriter som museichef kan jag inte bedöma. Däremot tror jag att han i likhet med både tidigare socialdemokratiska som borgerliga statsråd kan göra goda insatser inom offentlig administration. Jag uppskattar Alliansregeringens arbete med att göra något åt utnämningsordningen i Sverige. Socialdemokratisk partibok verkar i vart fall tidigare ha varit en viktigare merit än andra. Men det innebär faktiskt inte att alla tidigare politiker är oförmögna att axla ämbeten. Tvärtom!

Istället för att spekulera kring var Leif Pagrotsky kan dyka upp nästa gång såsom socialdemokratins egen ”gubben i lådan” finns anledning att granska den röda politiken. I en debattartikel för några dagar sedan, bland annat publicerad i NST/HD, utvecklar jag några idéer. Och i likhet med den publicerade Facebook-tanken bygger den texten på motsättningen mellan den föränderlighet och lyssnande attityden Alliansen visar prov på och socialdemokraternas nostalgiska tillbakablickande mot 1970-talet:

”Förra året kom kultur att diskuteras rätt mycket i politiska sammanhang. Riksdagen hade att ta ställning till ett antal propositioner som handlade om allt från public service till kyrkoantikvarisk ersättning och nya kulturpolitiska mål. Spännande, utvecklande och roligt!

Vänsteroppositionen lever dock fortsatt kvar i det gamla. Förre kulturministern Leif Pagrotsky (S) gick så långt, när riksdagen diskuterade kulturpropositionen, att han försvarade den gamla vänsterretoriska formuleringen från 1974 att kulturen skall vara en motkraft till marknadsekonomi och tillväxt. ”I motsats till regeringen vill vi inte avveckla målet om kommersialismens negativa verkningar. Vi kan inte se att det målet någonsin skulle bli omodernt. Därmed menar vi inte att all kommersiell inblandning i kultursammanhang skulle vara av ondo”. Detta visar på rädslan för det nya och att man nostalgiskt lever kvar i det gamla. Att tala om marknadsekonomi i termer av skadeverkningar för att sedan uppge att man inte ser all sammanblandning som något av ondo är naturligtvis i sig en motsättning som knappast gagnar kreativa näringar.

Sanningen är istället att samarbetet mellan kultur och näringsliv skapar tillväxt och välfärd. Alliansregeringen har under mandatperioden på ett tydligt sätt kopplat samman kulturella och kreativa näringar. Det är en gammal och förlegad föreställning att dessa två är oförenliga storheter. Näringsminister Maud Olofsson (C) och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) har gemensamt presenterat en satsning på 73 miljoner över fyra år. Detta gör regeringen inte utan anledning. Kultur är en viktig del av demokratin men också en faktor för tillväxt och sysselsättning.

Om det är så att vänsteroppositionen lite otydligt ändå anser att "all kommersiell inblandning i kultursektorn inte är av ondo" varför pekas just företagandets eventuella negativa skadeverkningar ut i kulturens målsättningar? Listan över problem i vårt samhälle kan göras mycket lång. Varför skjuter Pagrotsky in sig just här? Och vad är kommersialism? När vi går på bio? Köper en bok? Laddar ned laglig musik?

Kultur och näring är ett exempel på den breddning av uppdraget som ingår i en ny och modern kulturpolitik. Projekt som ”Kultur och hälsa” och ”Skapande skola” är två andra goda exempel. Forskaren och professorn Gunnar Bjursell deltog nyligen i ett seminarium kring ämnet kultur och hälsa. Han formulerade sig på följande sätt - Om vi satsar fullt ut ser jag framför mig hur vi kan skapa ett annat samhälle, där vi fått en annan livsstil, där inte pillertänkandet är allenarådande och där jag inte bara åker in på sjukhus för att operera hjärtat utan samtidigt får vistas i en läkande och berikande miljö – och får motivation för att läka ut min sjukdom när jag kommer hem.

Kulturen har en stor potential. Det tycker i vart fall vi som inte sitter fast i 1960-talets formuleringar utan inser att en del hänt sedan TV-sändningar i svartvitt övergick i färg!”

Hans Wallmark