Galen gala för filmen?

Just nu pågår Göteborg Filmfestival. Till den 8 februari visas mycket, samtalas och analyseras det. Kommentarerna gäller nog inte endast det som förekommer på biodukarna utan självfallet finns det många med synpunkter på statens förhållande till svensk film. Remissvar på Mats Svegfors utredning kommer nu in och alla i branschen vet att det nuvarande avtalet går ut om två år.

För en dryg vecka sedan var också många samlade till den firmafest som kallas Guldbaggegalan. Ett direktsänt TV-arrangemang med en finklädd publik i vackra klänningar och smokingar. I pauserna och i de sega köerna till och från garderoberna talades det naturligtvis en hel del om framtiden även om själva tillställningen kretsade kring filmåret 2009. Och det gick att se tillbaka på ett bra år. Mycket publik på landets biografer men också en hygglig mix mellan bredd och kvalitet. Visst har det knorrats en del över att Män som hatar kvinnor utsågs både till bästa film 2009 som att den vann biopublikens pris. Kanske är den bortglömd redan om några år, samtidigt har den inspelade Stieg Larsson-trilogin lockat många till biograferna. Guldbaggevinnaren Noomi Rapace (för rollen som Lisbeth Salander) kommer säkert att låta höra talas om sig så mycket längre. Filmavtalet är dessutom utformat så att den högre ersättningen betalas ut så länge det är 15 miljoner biobesökare löpande över en tolvmånadersperiod. En kassasuccé är inte bara bra för alla inblandade parter bakom projektet utan gynnar branschen som helhet. Just de tre filmerna visar väl också baksidan med dagens regler. Tanken var ju först att låta den andra och tredje filmen ha premiär i TV som serier. Nu blev det ändå biograferna! Och väl var det.

Vid galan framkom som vanligt önskemål om mer pengar till svensk film. I grunden tror jag att det blir svårt att finna någon som helst vettig lösning efter 2012 som inte innebär ett ökat statligt ansvar. Det behöver dock inte betyda att förhoppningen om just 100 nya miljoner infrias.

Det som framför allt slog mig under Guldbaggegalan är vilken oerhört stark tradition det finns i form av dokumentärfilm. Vann gjorde Ebbe – The Movie av Jane Magnusson och Karin af Klintberg. Den har redan visats på TV och har också flitigt kommenterats. En tidsepok lyfts fram på ett skickligt sätt. De två övriga nominerade var också riktig kvalitetsfilm som väckt uppmärksamhet Videocracy av Erik Gandini samt Drottningen och jag av Nahid Persson Sarvestani. Den ena ett inlägg om situationen i Italien och den andra om mötet mellan två människor – Irans förra drottning i exil och en kvinna som lämnat sitt hemland Iran. En utmaning när nu filmfrågor diskuteras är att se till att allt fokus inte hamnar på de breda stora biofilmerna utan att även dokumentär- och barnfilmer uppmärksammas. Det måste finnas plats för både Män som hatar kvinnor och Drottningen och jag!

Guldbagge för bästa regi tilldelades Lisa Siwe för I taket lyser stjärnorna. I sitt tacktal konstaterade hon att det var tröttsamt att många gånger presenteras som den ”kvinnliga” regissören Lisa Siwe. Hon har helt rätt. Grupptänkandet dyker upp även inom kulturens sfär. Visst är det så att det fortfarande är för få kvinnor som gör film i Sverige än vad det skulle kunna vara. Men en bra regissör belönas och prisas för sina insatser och inte sitt kön!

Var det då en galen gala för film? Nej, men det var hygglig TV-underhållning (trots en del plumpa skämt) och en påminnelse om att 2009 var ett mycket bra svenskt filmår!

Hans Wallmark