Rum för Reklam

Landskrona museum är en lokal institution med stora ambitioner. I omfattning och vad gäller samlingarna påminner det mer om ett fint regionmuseum än ett mindre kommunalt. Det finns några fasta inslag, exempelvis om stenåldersbosättningen Tågerup samt om nobelpristagaren Selma Lagerlöfs koppling till staden.

På övervåningen av den stora byggnaden invid Kasernplan huseras Rum för Reklam: Sveriges arkiv för reklam och grafisk design. Här finns plats för forskning men ibland presenteras också separatutställningar där företag gärna visar upp decennier av produktion.

Reklam är många gånger väldigt typisk för sin tid. Rådande mode och värderingar kommer till tydligt uttryck i annonser, trycksaker och filmer som tänkts nå stor publik. I Landskrona går det att följa utvecklingen från sent 1800-tal fram till idag. Inte bara vad som erbjuds till försäljning är intressant utan också på vilket sätt det sker. För saker och ting förändras. Tandkrämsannonser och annat känns dock igen från 1950- och 60-talets Allerstidningar som är ett minne av besöken i farmors hus i Forsnäs under barndomsåren på 70-talet. Om inte annat skapar det en känsla av nostalgi!

För en tid sedan besökte jag Rum för Reklam. Landskrona kommun axlar själv hela det ekonomiska ansvaret för denna samling. Och det är enda stället i landet som samlat reklammaterial ur ett kulturhistoriskt perspektiv. På plats fick jag också höra om de tankar som finns att samverka med andra liknande institutioner i Europa. Samtidigt påpekas att Sverige faktiskt är ett ganska ledande land inom området.

Det är mycket svårt för nya projekt att kunna ta sig in under den statliga finansieringens vingar. En första förutsättning är naturligtvis att både kommun som region ställer upp. För egen del tror jag att den så kallade portföljmodell som skissas på i den statliga kulturutredningen är rätt väg att gå där olika företrädare för just lokal, regional och nationell nivå kan diskutera sig fram till långsiktiga lösningar och vad som är till gagn för kulturen. Onekligen borde det även finnas Rum för reklam.

www.rumforreklam.se

Hans Wallmark

Fler vill vara kulturkonservativa

Debatten om kulturkonservatismen i Sverige har fått ett nytillskott i form av kd-ledarens tal i Almedalen som jag kommenterar här:

http://www.newsmill.se/artikel/2009/07/05/sverige-har-fatt-en-kultur-hulk-1#comments

Mats Johansson
mats.johansson@riksdagen.se

Replik till Bengt Göransson (S)

För någon dag sedan pryddes första sidan på kulturdelen i NST/HD av en stor bild av talmannen Per Westerberg med klubban i hand och en kaffekopp vid sidan. En illustration för att slå ett slag för en krönika signerad av förre kulturministern Bengt Göransson. Det är en socialdemokrat vars åsikter och slutsatser jag inte alltid delar men vars stil och associationskedjor jag ibland uppskattar. Texten den här gången handlade om talmannens avslutningsanföranden till kammaren som Bengt Göransson finner innehållslösa och mest kretsar kring kaffe. Dessutom hade han hellre sett förre KD-ledaren Alf Svensson som talman.

Fredag 10 juli finns en kortare replik av mig införd i NST/HD. Det intressanta med Bengt Göranssons krönika är ju att den visar på en av många svagheter med den nu fyrtioåriga regeringsform som luggade av statschefen flera av de ceremoniella inslagen i en konstitutionell monarki för att istället lägga dessa på talmannen.

Bland annat noterar jag: ”I de flesta konstitutionella monarkier har nämligen kungen eller drottningen en hel del av de funktioner som talmannen besitter i Sverige. Elizabeth II eller Margrethe II utnämner regeringschef i Storbritannien respektive Danmark. Här är ju detta talmannens uppgift. Just därför avkrävs ett rätt stort mått av distans till den rena partipolitiken. Det skall framstå som att ämbetsinnehavaren finns bortom de mer dagliga striderna i kammaren. Därför deltar inte talmannen i de voteringar han själv verkställer! Det finns en utsedd ersättare. När det så är dags för avslutningstal eller andra mer publika framträdanden gäller det således att vakta sin tunga så att ingen missförstår eller övertolkar. Då kan det kännas tryggt att hålla sig till resonemang om kaffe. Trist? Banalt? Förvisso, men med stor konstitutionell respekt. Så fort Per Westerberg har närmat sig vad som kan ses som en partipolitisk markering har det knorrats från socialdemokratiska bänkgrannar.”

När det gäller synpunkten om fördelningen av uppdrag inom Alliansen (ifråga om att Alf Svensson skulle ha varit en bättre representant än Per Westerberg) konstaterar jag att det också kan gå till på liknande sätt även på den röda sidan: ”Men i det lilla kan något liknande ses inom oppositionen där exempelvis socialdemokraterna accepterar att inom kulturens område är vänsterpartisten Siv Holma främsta företrädare i sin egenskap av kulturutskottets ordförande istället för att man släppt fram tidigare statsrådet Leif Pagrotsky (s).”

Bengt Göranssons krönika: http://hd.se/kultur/bengt-goransson/2009/07/08/kaffedrama-i-riksdagen/

Mitt svar på Bengt Göranssons krönika: http://hd.se/kultur/2009/07/10/konstitutionellt-kaffe/

Hans Wallmark

En klassiker i sommar

Almedalsveckans alla intryck har hunnit sjunka in en aning och semesterlugnet börjar lägga sig. Tid för kontemplation och eftertanke kan nu få lite utrymme.

Ett mycket starkt minne från veckan på Gotland är årets uppsättning på Romateatern, Som ni vill ha det. Denna 20-åriga kulturgärning, som i en underbar miljö, spelar Shakespears verk. Jag rekommenderar varmt alla och en var att ta chansen och se förställningen. Den är både välgjord, fartfylld och rolig.

Oräkneliga är de människor som år efter år åstadkommit dessa teaterupplevelser. Jag vill dock i detta sammanhang nämna den fantastiska Barbro Osher som med sina tillgångar valt att stödja uppsättningar runt om i Sverige (och i världen) oavsett det månde vara teater, opera eller annan kultur.

Det är avgörande för både klassiker och nyskapande konst att civilsamhället, det vill säga enskilda personer och företag, stödjer verksamheternas tillkomst. Drivande personligheter som satsar sina pengar, inte för att få tillbaka insatsen med ränta, utan det är glädjen att ge och se något förverkligas. Detta borde vi stödja och uppmuntra mycket bättre från offentligt håll.

Det finns så många upplevelser att hänge sig åt i vårt land. Hemkommen till västkusten funderar jag nu på ännu en klassiker, nämligen August Stridbergs Dödsdansen som snart går upp på Tjolöholms slott.

Cecilia Magnusson

Det handlar om Blair

Sommar, sol och läsning är väl sådant som uppskattas så här års. Det hör liksom samman. För egen del försöker jag gärna leta upp någon bok som fått bli liggande. Återseendets glädje. Och närmar man sig så kallade klassiker som Strindberg eller ännu längre tillbaka i tiden som Shakespeare inses att det fortfarande finns väldigt mycket oläst! Och det blir mer för varje år som går!

Men en sommar utan någon deckare eller thriller vore också ofullständig. Med Fatherland skapade sig Robert Harris för 15-20 år sedan sig ett stort namn. Smart upplägg, drivet skriven och med rätt fångande miljöskildringar. Något av hans specialitet är ju det oväntade. Väsentlig information på slutet som leder till en perspektivförskjutning som plötsligt kastar nytt ljus över romanfigurerna och deras agerande. För dem som ”fuskar” genom att redan inledningsvis kolla hur boken slutar genom de sista sidorna försvinner en del av det som Robert Harris är så skicklig på. Engima och En ängel i Archangelsk är två andra böcker av honom perfekta för sommarläsning.

I pocket finns Spökskrivaren. En avgången brittisk premiärminister skall få sitt liv nedtecknat medan det fortfarande finns ett stort kommersiellt intresse för hans memoarer. Närmast inspärrad i en lyxig sommarvilla i USA får han från Haag veta att åklagare skall granska misstankar om brott mot mänskligheten genom tidigare order som givits i jakten på misstänkta terrorister.

Och visst finns stora och intressanta likheter mellan paret Blair och romanfigurerna som fått namnen Adam och Ruth Lang. Specialiteten, romanens vändning, är ju inte heller så pjåkig. Samtidigt finns möjligheter både att reflektera kring just Tony Blair som person och den rätt fabulösa karriär han gjort. Från politiskt underbarn till utskälld premiärminister som fört sitt land till krig. Vad har varit verklig drivkraft? Har det funnits någon djupare idébas än viljan till maktutövning? Skådespeleri? Inte endast Tony Blair som regeringschef har ju tvingats värja sig mot dylika beskyllningar…

Hans Wallmark

Artikel: Förnyelsen av kulturpolitiken (Svensk Tidskrift)

Ny läsning på nätets liberalkonservativa kultursajt:

Flera tunga förslag på kulturpolitikens område ska behandlas i riksdagen under hösten och även här sker en förnyelse inom moderaterna. Mats Johansson presenterar några förslag från manifestet "För ett skapande Sverige".

http://www.svensktidskrift.se/?p=393

Seminarium: Journalistikens död? (Visby)

Det moderata medieseminariet i Visby under politikveckan drog fullt hus och dubbelt därtill, publik som fick vända i dörren i den tryckande hettan. Mats Svegfors och Mats Johansson besvarade frågan i seminariets tema om "Journalistikens död?" med en plädering för kvalitet och intäkter på nätet - utan resurser kan de stora redaktionerna i längden inte överleva, som utvecklingen i USA visar.

Johansson betonade också värdet av public service i en situation där de gamla tryckta medierna sviktar på grund av både konjunktur- och strukturförändringar. Den seriösa journalistiken kan inte ersättas av nätets olika nya distributionsformer, som dock är värdefulla komplement.

Tidningen Medievärlden uppmärksammade diskussionen:
http://www.medievarlden.se/marknad/1-marknad/9775-almedalen-svegfors-bloggskepsis-vaeckte-reaktioner-

Även medieforskaren Torbjörn von Krogh vid Institutet för mediestudier deltog:
http://mediestudier.wordpress.com/2009/07/03/antecknat-i-almedalen-9-motvalls-mats-hos-moderaterna/