En bok för helgen: Dan Brown söker vidare

Man kan på goda litterära grunder fnysa åt Dan Brown. En viss skicklighet att skildra miljöer och platser kan inte dölja de mediokra personteckningarna. Samtidigt är det naturligtvis en del av charmen. Det är väl just därför även James Bond-filmer kommit att uppskattas. Hjältarna borstar bort dammet från kavajslaget sedan de flera gånger lyckats undgå allvarliga dödshot. Dan Browns senaste till svenska översatta bok, Den förlorade symbolen, är inget undantag. Kraftiga blodförluster och svåra attentatsförsök till trots märks inget av detta under de sista sidornas avslutande konversation. Alla verkar oberörda av det smått otroliga som skett. Och den onde är verkligen genomusel.

Låt mig erkänna: Jag gillar Dan Browns böcker. På ungefär samma sätt som Harry Potter och den värld som skapats kring denna litterära figur också fascinerar. Det handlar om några timmar spänning och underhållning.

Den förlorade symbolen tilldrar sig i den amerikanska huvudstaden som visar sig vara full av frimureriska minnesmärken och påminnelser. I och för sig visste jag att George Washington var ledande frimurare och att det i staden Alexandria i Virginia (Helsingborgs vänort i USA) finns ett väldigt byggnadsverk uppfört som bär hans namn. Men att det var så många kopplingar kände jag inte till. Tidigare böcker som Da Vinci-koden har ju gjort att konst betraktats ur ett nytt perspektiv och Änglar och Demoner kan fungera litet som en guidebok till Rom. Den förlorade symbolen är en mycket intressant beskrivning av Washington DC.

Och det är ett respektfullt hållningssätt gentemot frimurarna. Ifall Dan Brown kan anklagas för stereotypiska personskildringar är bilden av denna orden mer sammansatt. Visst kan man som medlem vara en smula partisk och trött på alla mer eller mindre skruvade konspirationsteorier. I sin ambition att ge en historisk och religiös inramning kan boken under vissa sidor kännas faktamässigt framtung ifall man inte uppskattar alla de informationer Dan Brown ger. Litet klokare och insiktsfullare går det faktiskt att bli med hjälp av hans senaste spänningsroman.

Bitvis berörs några av de äldsta och mest spännande symbolerna som exempelvis min egen ”favorit” cirkumpunkten. Och på ett helt annat plan kan boken också läsas som ett inlägg i de mångtusenåriga diskussioner som förts om Guds väsen. I vissa kretsar finns en misstänksamhet mot vad som sägs vara religionssammanblandning. Dan Brown skriver uppskattande om något som av andra kan betraktas som en styggelse. För egen del gillar jag författarens öppna och bejakande attityd: ”Historien hade välsignat mänskligheten med de visaste av lärare, högt upplysta själar vars förståelse av de andliga mysterierna övergick allt förstånd. Dessa mästares oskattbara ord - Buddha, Jesus, Muhammed, Zarathustra och oräkneliga andra - har förts vidare genom historien med det äldsta och mest värdefulla av kommunikationsmedel.
Böcker.
Varje kultur på jorden hade sin egen heliga bok - sitt eget Ord - alla olika och ändå en och samma. För kristna var Ordet Bibeln, för muslimer Koranen, för judarna Tora, för hinduerna Vedaböckerna, och så vidare.”

Tja, och alla vet ju hur det var: I begynnelsen var ordet. Något att tänka på nu när julhelgen inleds! Som bekant avslutas den ju inte med julafton och vi samlas inte för att det visas Walt Disney-filmer i TV klockan tre! Allt är ändå ett…

Hans Wallmark