Är serier kultur?

Vid den nu avslutade Bok- och biblioteksmässan i Göteborg fanns en stor avdelning kretsande kring serier. Numera är det väl rätt få som upprört ställer sig frågan om detta är kultur. För 20-30 år sedan var det mer vanligt med rynkade kulturnäsor som sniffade på de av verklighetens folk (för att nu låna KD-ledaren Göran Hägglunds formulering) som bläddrade i seriealbum. Å andra sidan talas det inte heller vidare mycket om det ”dansbaneelände” som det varnades för under 1930- och 40-talet. Saker förändras.

För den som växte upp på 1970-talet tog serier en rätt stor plats. Det här var ju före TV-spelens och Internets tid. Ica och Konsum hade stora ställ med mängder av färggranna magasin. Fortfarande idag går det väl att handla en serietidning på matvarubutiken men nog kan de uppfattas som undanträngda där ytan nu får samsas med heminredningstidskrifter, mode och annat. På den tiden fanns en utvecklingsstege: Som barn började man oftast läsa Bamse för att sedan finna Kalle Anka, Lilla Fridolf och med tiden Agent X9. Under några år prenumererade jag på Fantomen och kunde delta i de ibland animerade samtalen om vilken tecknare som egentligen var bäst. Att dessutom som fjortonåring få hem en avi på 50 kronor för vinst i en korsordstävling gjorde att denna tidning länge var extra uppskattad.

Och sedan fanns ju alla album: Tintin, Asterix, Gaston, Prins Valiant med flera. För personer som idag är mellan 40 och 55 år är det ganska enkelt att anspela på händelser och figurer. Bland yngre verkar man inte lika bevandrad. Men visst var det kul att en utställning på Sjöhistoriska museet i Stockholm för något år sedan lockade storpublik på temat Tintin på de sju haven. I Bryssel finns speciella affärer med både böcker som saker kring Tintin. Ibland har jag längtansfull tittat på den halvmeter höga månraketen i rött och vitt. Men en sådan får jag nog inte ta med mig hem.

I länder som exempelvis Frankrike tas serier på stort allvar med speciella boklådor och antikvariat. Utbudet är imponerade, inte minst inom områden som SF och fantasy. Det är ju inte bara humor och enkla skämt utan samhällskritik och dystopiska framtidsskildringar. En som jag alltid beundrat är Will Eisner.

Lokaltidningen NST/HD som finns hemma på köksbordet har en bra blandning serier som alla i familjen gillar att läsa. För egen del uppskattar jag Nemi av norskan Lise Myhre som fortfarande håller trots det svåra att förnya sig efter ett par år. Många bra serier har med tiden tunnats ut på grund av upprepningar och att fantasin tryter. Den fantastiske Berke Breathed avvecklade sin mycket intelligenta serie Opus (Bloom County) då den mot slutet blev alltmer obegripligt surrealistisk. Men att gå tillbaka till de gamla albumen är fortfarande en högtidsstund.

Så är serier kultur? Jajamensan!

Hans Wallmark